[go: nahoru, domu]

Hoppa till innehållet

Skansen Kronan: Skillnad mellan sidversioner

Innehåll som raderades Innehåll som lades till
Ymer (Diskussion | Bidrag)
+ källa
{{coord}}
Rad 42: Rad 42:
<references/>
<references/>


{{coord|57|41|45.5|N|11|57|19.0|E|display=title|type:landmark}}


[[kategori:Byggnader i Göteborg]]
[[kategori:Byggnader i Göteborg]]

Versionen från 5 december 2007 kl. 00.03

Skansen Kronan österut med taken på husen kring Linnégatan i förgrunden.
Skansen Kronan

Skansen Kronan är en försvarsanläggning på Risåsberget, Ryssåsen och tidigt även Utterberget, i stadsdelen Haga i Göteborg. Skansen byggdes 1687-1689 under ledning av Olof Örnehufvud och kapten Carl Magnus Stuart,[1] samt efter ritningar av Erik Dahlbergh.

Åren 1639-1641 anlades en förskansning med jordvallar på platsen, Ryssåsens skans eller Juteskrämman, och på 1650-talet tillkom också en del murverk, samt ett batteri som lades på bergets högsta topp. Det var Johan Wärnschiöld som några år före sin död hade hand om detta arbete. Men skansen förföll och ersattes av den nuvarande vars grundsten lades den 9 juni 1687 sedan ritningarna godkänts av kung Karl XI.

Skansen består av ett åttkantigt torn där varannan sida är smalare än de andra. Murarna av gråsten är sju meter tjocka. Den första våningen var avsedd för kanoner och den andra för eldvapen. Där finns nu fyrtio rundbågade gluggar i två horisontallinjer och mellan taklistkonsolerna av granit finns också en rad skottgluggar. På taket uppsattes 1697 en krona av trä, klädd med förgylld koppar, så stor att den kunde rymma tolv personer. Den ersattes vid en renovering 1738 med en krona av endast trä, men 1899 fick skansen åter en krona av förgylld koppar.
I en av murarna fanns en bågformig port, som ännu står på sin plats. Den fick år 1839 två stenlejon som prydnad, då Kungsporten revs ner.

Fästningen är uppfördes i fyra våningar med kanonsalar eller kasematter i de två mellersta. Översta våningen försågs med skottgluggar för infanteri, och i nedervåningen blev det krutmagasin, logement och en ugn att tillverka kanonkulor i.

Mellan skansen och huvudfästningen - staden inom vallgraven, gick enkaponjär, en förbindelsegång med försvarsverk och vattengrav på båda sidor. Den stod färdig 1692, och förbindelser fanns då mellan Skansen Kronan och bastionen Christina Regina, varifrån en underjordisk gång ledde till bastionen på Lilla Otterhällan.

Skansen Kronan fick tjäna som fängelse år 1854, då nära tvåhundra fångar flyttades över från Carlstens fästning i Marstrand, flera av dem dömda till livstid.

År 1874 fungerade skansen som nödbostad för den snabbt ökande befolkningen.

Göteborg köpte Risåsberget av staten 1925, för 74 491 kronor och 18 öre.

Från den 23 november 1904 och fram till september 2004 var Skansen Kronan ett militärmuseum med historiska vapen och uniformer, men det är numera överflyttat till Stadsmuseets lager.

I dag används Skansen Kronan som festlokal för bröllop, middagar, disputationer, konferenser, café, samt olika publika evenemang.

Risåsberget kallas även Skansberget.

Där den så kallade "kaponjärtrappan" sträcker sig upp mot Risåsen, skall enligt legenden Carl XII ridit upp för berget vid ett tillfälle, då han besiktigade skansen och som minne av detta är ovanför porten i den norra kurtinen insatt en sten med inskriptionen "Carl XII stig".[2]

Se även

Externa länkar

Källor

  • Haga i Göteborg, Maja Kjellin, utgiven av Fastighetsaktiebolaget Göta Lejon 1971
  • Kronologiska anteckningar om viktigare händelser i Göteborg 1619-1982, A. Rundqvist/R. Scander/A. Bothén, utgiven av Göteborgs Hembygdsförbund 1982
  • Göteborg berättar, Bengt A. Öhnander 1988
  • Lejonet & Kronan - Stormaktstidens Göteborg, utgiven av Göteborgs museer 1989
  • Berättelser ur Göteborgs Historia under Nyare tiden, Hugo Fröding 1924
  • Göteborg före grävskoporna, Robert Garellick 1997
  1. ^ Där! sa unge kungen, red. Sven Schånberg, utgiven av Göteborgs Byggnadsnämnd 1975 s.31
  2. ^ Skansen Kronan - vägledning genom militärhistoriska samlingarna, red. amanuens Henrik Warfvinge, utgiven av Göteborgs historiska museum 1978 s.7