Jean Bedoire, född 1683 i Stockholm, död där 21 december 1763, var en svensk affärsman, grosshandlare och bankdirektör. Han var son till den från Frankrike invandrade perukmakaren och grosshandlaren i Stockholm Jean Bedoire den äldre och bror till Frans Bedoire.
Bedoire började som affärsman omkring 1710, till en början som kompanjon med sin far. Trots upprepade påstötningar dröjde det till 1723 innan han skaffade sig burskap som borgare i Stockholm, enligt egna uppgifter för att han som reformert tvekade att underkasta sig borgareden. Redan då hade han byggt upp en betydande affärsröresle, främst i form av importhandel och rederirörelse. Framför allt dominerade den svenska saltimporten, och ägde vid Stadsgården stora upplagsbodar för salt. De för sin tid oerhörda summor han tjänade på sin verksamhet investerade han inte själv, utan lånade ut dem till firmor och enskilda och kom därigenom att bygga upp en omfattande bankverksamhet. Vid sin död hade han utstående fordringar på 4.089.990 daler kopparmynt, av vilka många visade sig vara osäkra. Tillgångarna i boet beräknades till 3.424.788 och sammantaget kan Bedoire anses vara den handelsman i Sverige som under 1700-talet lyckades bygga upp den största privata förmögenheten.
Bedoire investerade endast undantagsvis sin förmögenhet i bruks- eller fabrikföretag. 1741 grundade han tillsammans med tre kompanjoner ett sockerbruk vid Lilla Nygatan i Stockholm. De enda offentliga uppdrag han åtog sig var som medlem Stockholms borgerskaps äldste. Han var frikostig mot den reformerta i Stockholm.
Hans döttrar Maria Christina, Charlotte och Magdalena gifte sig med Frans Jennings respektive Johan Henrik Lefebure och Herman Petersen. Efter hans död överflyttades hans förmögenhet genom döttrarna till köpmansläkterna Jennings, Lefebure och Petersen. Han har namngett Bedoirsgränd i gamla stan.
Se även
- Skeppsbroadeln
- Bedoire, släkt