[go: nahoru, domu]
Wikipedia

Skeppsbroadeln

benämning på de förmögna handelsmän och grosshandlare som var verksamma i Stockholm från slutet av 1600-talet till början av 1800-talet
Version från den 18 juli 2015 kl. 09.15 av Granatäpple (Diskussion | Bidrag) (puts)

Skeppsbroadeln är en benämning på de förmögna handelsmän och grosshandlare som var verksamma i Stockholm under 1600-, 1700- och början av 1800-talet. Många av dem hade sina kontor och bostäder samt lager och magasin vid Skeppsbron, där fartyg lastade varor till och från Sverige. Skeppsbroadeln dominerade utrikeshandeln i Sverige, framför allt genom exporten av järn.

Skeppsbron i Stockholm vid slutet av 1600-talet.
Grosshandlaren Herman Petersen (1713-1765) tillhörde Skeppsbroadeln och blev angripen under Växelkontorskandalen. Målning av Gustaf Lundberg.
Exempel på handelspalats som Skeppsbroadeln lät uppföra. Thunska palatset (även kallat Hebbeska huset), Skeppsbron 36, byggt ca 1675. Küselska huset, Skeppsbron nr 40, byggt 1701. Foton från 2009. Exempel på handelspalats som Skeppsbroadeln lät uppföra. Thunska palatset (även kallat Hebbeska huset), Skeppsbron 36, byggt ca 1675. Küselska huset, Skeppsbron nr 40, byggt 1701. Foton från 2009.
Exempel på handelspalats som Skeppsbroadeln lät uppföra. Thunska palatset (även kallat Hebbeska huset), Skeppsbron 36, byggt ca 1675. Küselska huset, Skeppsbron nr 40, byggt 1701. Foton från 2009.
Brukspatron Adolf Ulrik Grill och hustrun Anna Johanna besöker smederna i Söderforsbruks ankarsmedja. Målning av Per Hilleström 1782.

Begreppet Skeppsbroadeln

Begreppet ”skeppsbroadeln” myntades på 1700-talet [1] och var ursprungligen en ironisk benämning på de socialt uppåtsträvande storköpmännen. [2] Trots att de förmögna borgerliga köpmannafamiljerna i kultur och bildning var likvärdiga den svenska högadeln fanns det hos adeln länge ett visst förakt för de rika borgare som gift in sig i bördsadeln. [3][4]

Historia

Skeppsbroadeln växte fram ur den internationellt inriktade grosshandeln och järnframställningen under 1600- talet då familjerna de Geer och de Besche gjorde sig bemärkta. Under 1700-talet fanns det omkring 150 exportföretag i Stockholm och de tio största handelshusen, av vilka de flesta hörde till Skeppsbroadeln, stod för mer än hälften av exportens årliga värde. Från Sverige exporterades stångjärn, koppar, trä, beck och tjära. Till landet importerades bland annat spannmål, salt, kryddor, te och råvaror till textilier.[2] Den viktigaste exportvaran var järn som i början av frihetstiden (1718-1772) utgjorde 75 procent av hela Sveriges exportvärde.[5]

Den internationella handeln medförde att många utländska handelsmän etablerade sig i Sverige. De kom från Tyskland, Nederländerna, Frankrike och de brittiska öarna och bosatte sig framför allt i Göteborg och Stockholm. Genom sina kontakter utomlands kunde de framgångsrikt driva sina affärer och även bidra med att finansiera svensk järnframställning och export med utländskt kapital. [2]

Skeppsbroadelns verksamheter

Familjer som Lefebure, Grill, Bedoire, Hebbe, Jennings, Plomgren, Petersen, Clason och Kierman tillhörde gräddan av Skeppsbroadeln. De hade sin glansperiod under frihetstiden (1718-1772), bland annat tack vare att de genom hattpartiet lyckades få igenom en ekonomisk politik med monopol, subsidier och särbestämmelser som gynnade dem själva. De förmögna köpmännen drev handelshus och var delägare i olika handelskompanier, manufakturer och skepp. De förmedlade också krediter med utländska aktörer samt bedrev låne- och förlagsverksamhet. Förlagsverksamheten ledde till att de övertog flera järnbruk, andra bruk köpte de för att ha kontroll över hela varukedjan och som investering i fast egendom. Dessutom gav bruken dem en socialt sett finare ställning.[6]De utvecklade bruken tekniskt samt byggde herrgårdar, anlade parker och skapade brukssamhällen som de i Söderfors och Forsmark. [7] Skeppsbroadeln tog initiativet till ett antal organisationer som gav dem stor makt inom sitt handelsområde, bland annat Jernkontoret, Saltkontoret och Växelkontoret. De hade även stort inflytande i Stockholms och statens råd och myndigheter. Flera av Stockholms förmögna handelsmän var dessutom direktörer i Svenska ostindiska kompaniet under dess andra oktroj (ungefär: licensperiod) 1746–1766. [8][9] Skeppsbroadeln skapade nätverk genom giftermål mellan familjerna. Nästan alla betydande köpmän i Stockholm var släkt med varandra och hade med största sannolikhet ett kartelliknade samarbete. [10]

Förändringar under och efter 1760-talet

Mellan åren 1738 och 1764 samt 1768 till 1800 var det inflation då prisnivån steg med närmare 200 procent. De stora handelshusen genomgick svårigheter men klarade sig bland annat tack vare att deras fodringars realvärde inte sjönk i takt med inflationen. De som drabbades var befolkningen och småföretagarna. [11] År 1763 uppstod en internationell finanskris[12] som följdes av stagnation i Sverige. Flera mindre handelshus gick på grund av krisen i konkurs. Vid 1765 års riksdag tog mösspartiet makten och inledde en räfst mot de rika köpmännen. [2] Mösspartiets framstötar kulminerade i den så kallade Växelkontorskandalen då en handfull personer ur Skeppsbroadeln anklagades för att ha gjort orättfärdiga vinster och förorsakat statskassan förluster.[13] De familjer som under första hälften av 1700-talet varit dominerande förlorade härigenom sin tidigare ställning. Men trots detta förblev Skeppsbroadeln dominerande inom exporthandeln. Efter 1760-talet framträdde de tyska handelsfamiljer (bland annat Koschell, Beskow, Deneke, Wahrendorff och Schön) som var stora importörer av spannmål och textilvaror, och stärkte nu även sin position som exportörer av järn. De största exportörerna under denna period var dock handelshusen Tottie & Arfwedson och Bohman, Hassel & Görges.[14] År 1820 stod de tio största handelshusen för hela 70 procent av exportens samlade värde. [2]

Skeppsbroadelns tid är till ända

Under 1800-talet försvinner så sakteliga Skeppsbroadeln; handelshusen förlades nu på Södermalm och inte i Gamla stan och vid Skeppsbron. Men framför allt så förändrades förutsättningarna för deras affärer: dels skärptes den internationella konkurrensen, dels skedde en kraftig teknisk och teknologisk utveckling av järnframställningen och dels infördes liberaliseringar av de regleringar och privilegiesystem som tidigare styrt järnhanteringen. [15]

Köpmän i Skeppsbroadeln (urval)

Se även

Referenser

Noter

  1. ^ Bedoire, 2009, sid 209
  2. ^ [a b c d e] Nyberg, 2003
  3. ^ Forsstrand, 1916, sid 12
  4. ^ Bedoire, 2009, sid 259
  5. ^ Heckscher, 1936, sid 16
  6. ^ Samuelson, 1951, sid 110
  7. ^ Bedoire, 1995
  8. ^ Ågren, 2007, sid 46-51
  9. ^ Ostindiska.se. Direktörer i Ostindiska kompaniet blev bl.a. Johan Abraham Grill, Simon Bernhard Hebbe, Herman Petersen, Anders Plomgren och Robert Finlay.
  10. ^ Samuelsson, 1951, sid 218-219 och Bedoire, 2009, sid 232-233. Som exempel på giftermål kan nämnas familjen Bedoire som gifte bort sina döttrar; Maria med Henri Lefebure, Maria Christina med Frans Jennings med vilken hon fick sonen John Jennings, Charlotta med Johan Henrik Lefebure, Magdalena med Herman Petersen och Sara med Christoffer Pauli, deras dotter Maria Elisabet gifte sig med Abraham Arfwedson. John Jennings, Maria Christina Bedoires son, gifte sig med Thomas Plomgrens dotter Sofia. Genom dessa giftermål kom de även att stå nära familjerna Grill och Tottie.
  11. ^ Samulesson,1951, sid 216-218 och 228
  12. ^ Isabell Schnabel & Hyun Son Shin, 2003.
  13. ^ Bedoire, 2009, sid 280-281. De som framförallt drabbades var Clas och Johan Abraham Grill, Herman Petersen, Johan Henrik Lefebure och Gustaf Kierman.
  14. ^ Samuelson, 1951, sid 232-247
  15. ^ Olsson, 2007, sid 32

Källor

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Skeppsbroadeln&oldid=30234953”