Svetlana Aleksijevitj: Skillnad mellan sidversioner

▲Svetlana Aleksijevitj valde att bli författare efter att ha tagit del av den vitryske författaren [[Ales Adamovitj]] arbeten. Genom Adamovitj fann Aleksijevitj en arbetsmetod och ett förhållningssätt som stämde med hennes ambitioner att ge "vanliga" människor en röst i litteraturen. Ales Adamovitj kallade de kollektivromaner han var medförfattare till för "roman-oratorium", "vittnesmålsroman" och "episk kör". Utifrån dessa idéer har Aleksijevitj inför varje bok och varje ämne samtalat med hundratals personer och samlat röster och vittnesbörder om människan i Sovjetunionen.<ref name="Biografi på Aleksijevitjs hemsida">[http://alexievich.info/biogr_EN.html Biografi på Aleksijevitjs hemsida]</ref><ref name="The Peace Prize of the German Book Trade">[http://www.friedenspreis-des-deutschen-buchhandels.de/445950/?aid=626480 The Peace Prize of the German Book Trade]</ref>

▲Aleksijevitj kallar sin svit dokumentärromaner för "[[Utopins röster - Historien om den röda människan]]". Den första boken i sviten är ''[[Kriget har inget kvinnligt ansikte]]'' där kvinnor berättar om sin tid i [[Röda armén]] under det [[Stora fosterländska kriget]] (andra världskriget). Boken var klar 1983 men anklagades för att vanhelga den heroiska sovjetiska kvinnan och gavs inte ut förrän [[Gorbatjov]] infört [[glasnost]] 1985. Samma år publicerades ''[[De sista vittnena]]'', om barns erfarenheter av kriget. Därefter skrev Aleksijevitj ''[[Zinkpojkar]]'' (1989), i vilken soldater och soldatmödrar vittnar om [[Afghansk-sovjetiska kriget|Sovjetunionens krig i Afghanistan]]. Boken kritiserades skarpt av militärer och kommunister. Vid denna tid gick [[Sovjetunionens historia 1985–1991|Sovjetunionen mot sin upplösning]] och [[Vitryssland]] blev en självständig stat med namnet ''Belarus'', officiellt ''Respublika Belarus'', 1991. En rättegång mot Aleksijevitj och hennes bok ''[[Zinkpojkar]]'' inleddes 1992 i [[Minsk]] men tack vare demokratiska krafter i landet lades åtalet ned. År 1993 kom ''[[Förförda av döden]]'' där Aleksijevitj samtalar med personer som i sin förtvivlan över att de sovjetiska idealen vittrat sönder försökt begå självmord. I den omtalade boken ''[[Bön för Tjernobyl]]'' (1996) har hon samlat röster om tiden efter [[Tjernobylolyckan|kärnkrafthaveriet i Tjernobyl]].<ref name="Biografi på Aleksijevitjs hemsida"/>

▲Under slutet av 1990-talet blev Aleksijevitj utsatt för trakasserier och påtryckningar av [[Aleksandr Lukasjenko|Lukasjenkoregimen]] och år 2000 lämnade hon landet. Genom organisationen ''The International Cities of Refuge Network'' fick hon en fristad i några västeuropeiska städer. Aleksijevitj bodde först i Paris, mellan 2006 och 2008 i Göteborg och därefter i Berlin. Hon flyttade tillbaka till Minsk 2011.<ref name="The Peace Prize of the German Book Trade"/><ref name="dw.de">{{webbref|url= http://dw.de/p/18tRp|titel= Svetlana Alexievich of Belarus wins German literary prize|verk= [[Deutsche Welle]]|författare= msh/ipj (dpa, KNA)|datum= 20 juni 2013|hämtdatum= 21 juni 2013}}</ref><ref>[http://www.pen-deutschland.de/en/themen/writers-in-exile/ehemalige-stipendiaten/swetlana-alexijewitsch/ PEN Deutschland]</ref>