Svetlana Aleksijevitj: Skillnad mellan sidversioner
Innehåll som raderades Innehåll som lades till
m tog bort Kategori:Vitryska nobelpristagare; lade till Kategori:Belarusiska nobelpristagare med Hotcat |
Räddar 1 källor och märker 0 som döda.) #IABot (v2.0.8 |
||
Rad 37:
Svetlana Aleksijevitj föddes i Ukrainska SSR tre år efter [[andra världskriget]]s slut. Hennes vitryske far och ukrainska mor var efter kriget lärare i en by i [[Vitryska SSR]] där Svetlana växte upp. Vid slutet av 1960-talet blev hon antagen till [[journalist]]linjen vid universitet i [[Minsk]]. Efter studierna arbetade hon som journalist, lärare och tidningsredaktör osäker på vilken yrkesbana hon skulle välja.
Svetlana Aleksijevitj valde att bli författare efter att ha tagit del av den vitryske författaren [[Ales Adamovitj]]s arbeten. Genom Adamovitj fann Aleksijevitj en arbetsmetod och ett förhållningssätt som stämde med hennes ambitioner att ge "vanliga" människor en röst i litteraturen. Ales Adamovitj kallade de kollektivromaner han var medförfattare till för "roman-oratorium", "vittnesmålsroman" och "episk kör". Utifrån dessa idéer har Aleksijevitj inför varje bok och varje ämne samtalat med hundratals personer och samlat röster och vittnesbörd om människan i Sovjetunionen.<ref name="Biografi på Aleksijevitjs hemsida">
Aleksijevitj kallar sin svit dokumentärromaner för [[Utopins röster - Historien om den röda människan|''Utopins röster – Historien om den röda människan'']]. Den första boken i sviten är ''[[Kriget har inget kvinnligt ansikte]]'' där kvinnor berättar om sin tid i [[Röda armén]] under det [[Stora fosterländska kriget]] (andra världskriget). Boken var klar 1983 men anklagades för att vanhelga den heroiska sovjetiska kvinnan och gavs inte ut förrän [[Glasnost]] infördes 1985. Samma år publicerades ''[[De sista vittnena]]'', om barns erfarenheter av kriget. Därefter skrev Aleksijevitj ''[[Zinkpojkar]]'' (1989), i vilken soldater och soldatmödrar vittnar om [[Afghansk-sovjetiska kriget|Sovjetunionens krig i Afghanistan]]. Boken kritiserades skarpt av militärer och kommunister. Vid denna tid gick [[Sovjetunionens historia 1985–1991|Sovjetunionen mot sin upplösning]] och [[Vitryssland]] blev en självständig stat med namnet ''Belarus'', officiellt ''Respublika Belarus'', 1991. En rättegång mot Aleksijevitj och hennes bok ''[[Zinkpojkar]]'' inleddes 1992 i [[Minsk]], men tack vare demokratiska krafter i landet lades åtalet ned. År 1993 kom ''[[Förförda av döden]]'', där Aleksijevitj samtalar med personer som i sin förtvivlan över att de sovjetiska idealen vittrat sönder försökt begå självmord. I den omtalade boken ''[[Bön för Tjernobyl]]'' (1996) har hon samlat röster om tiden efter [[Tjernobylolyckan|kärnkrafthaveriet i Tjernobyl]].<ref name="Biografi på Aleksijevitjs hemsida"/>
| |||