Dom vuxna hatar Gropen. Dom tycker inte att vi ska vara där och leka för man kan dö.
- Åtminstone ramla och slå sej! säger Eva.
- En gång ramlade jag och slog mej, säger jag. Men det var inte i Gropen för det var i kuddis när Hannes skulle hoppa från ribbstolen och kom på mej istället för på tjockmattan.
Eva svarar inte. Hon bara gör liten mun och tittar bort.
- Gropen är ändå dålig, mumlar hon.
Gropen ligger bakom gymnastiksalen. Någon tog bort en massa grus där förr i tiden, nu växer det sly och stubbar och man kan vara där och leka. Hur länge som helst, hur roliga lekar som helst. Alla älskar Gropen - utom de vuxna. De hatar Gropen!
Emma Adbåges Gropen är en fantastisk bilderbok om fantasins och lekens kraft. Om fega vuxna och om att aldrig ge sig! För hur skulle det bli om de vuxna bestämde allt?
Vilken fantastisk bok! Läste den på tunnelbanan och fnissade högt åt smarta livsglada barn och sura vuxna som inte fattar nått. Synd att den inte var lite längre, då hade den fått full pott!
Eftersom jag arbetar i en skolmiljö så skrattar jag högt av igenkänning. Både som en av barnen som dras till den förbjudna gropen och som en av lärarna som suckande i personalrummet planera hur man skall fylla igen den.
En absolute suveränt bok som speglar verkligheten från barnens perspektiv så himla bra och samtidigt är lärorik för vuxna i barnens närhet. Den lyfter hur viktig det är att ge barn ytan och tid för frilek, ostyrde äv vuxna och i en miljö som är rik med möjligheter. Det är där att barnen får utveckla, drömmar, och fundera över lösningar och möjligheter. Vi vuxna så ofta prioritera barnens säkerhet över möjligheten att utforska och hitta på själv. Jag gör det också som mamma. Men vi måste försöka att bli mer medvetna om barnens behov och just låt dem vara mer ofta.
Den här boken drivar hem argumenten att ingenting jämförs med barnens egen fantasi.
Ytterligare en bok som jag läst tack vare kursen om barn- och ungdomslitteratur som jag läser.
Precis som Den långa resan så är detta en bilderbok, men ungefär där slutar jämförelsen, dvs det är mer som skiljer än som förenar dessa två.
Där bilderna i Den långa resan var en berättelse i sig, och man egentligen hade tre berättelser (text, bild, text i samspel med bild) så är bilderna här mer illustrationer till texten. Det finns fördelar med det också, bland annat att texten inte behöver beskriva sådant som är i bild, men det ger inte riktigt samma samspel.
Bokens största styrka tycker jag är barnperspektivet. Barnböcker kan ibland kännas som vuxna som berättar för barn (även om barnlitteraturen blivit mycket bättre de senaste årtiondena, och vi slipper böcker som ser som sin uppgift att uppfostra barnen) men här har författaren lyckats utmärkt med barnperspektivet. Berättelsen är hela tiden från barnens perspektiv, och det gör det på något sätt lättare att acceptera den talspråkiga stavning (dom, sej, etc)
Boken väcker också minnen från min barndom, där skogsområdet omkring skolan oftast var mer intressant som lekplats än skolgården, liksom att naturen kan trigga fantasin på ett helt annat sätt. Vilket också är i linje med modern forskning som rekommenderar grönområden som en del av barnens lekområde, och skolor/förskolor bör helst byggas med tillgång till natur.
Boken passar både för den vuxne som bättre vill förstå barnets perspektiv, liksom som högläsning. Just barnperspektivet tror jag leder till mycket igenkänning hos barnet. Skälet till att jag inte ger högsta betyg beror framförallt på att jag saknar att bilderna är sin egen berättelse. De kräver texten, och förstärker den, men kan inte riktigt stå på egna ben.
Däremot har jag inte låtit talspråket påverka mitt betyg. Eftersom boken är tänkt för högläsning så gör det inte så mycket, även om jag personligen skulle ha föredragit korrekt stavning (så ja, det är väl vuxenperspektivet som spelar in där)
📚 قصة الحفرة (The Hole) للكاتبة والرسامة السويدية إيما أدبوجه (Emma Adbage)
يحب الأطفال اللعب في الحفرة الكبيرة الواقعة خلف صالة مردستهم الرياضية، بل ويرونها أكثر متعة من كل الأ��عاب الموجودة في المدرسة، فالحفرة المليئة بالمنحدرات والأعشاب وبقايا جذور الأشجار والصخور والصلصال الأصفر، تمنحهم الحرية والمساحة الأكبر للحركة والقفز والتشقلب والتسلّق والتزحلق وابتداع ألعابهم الخاصة وتخيل أجواء لعب مرحة ومسلية كلعبة الدبة الأم، ولعبة الإنقاذ، ومنجم النار، والدكان، وتشييد حلبات السباق وغيرها الكثير. وكم يستغرب الأطفال تخوف الكبار من الحفرة واعتقادهم بأنها شديدة الخطورة على حياتهم، وكم تزداد دهشتهم حين يكتشفون أن جميع الحوادث التي تعرضوا لها كانت بسبب الأدوات والألعاب الموجودة داخل مدرستهم كسلّم التمارين الرياضيّة، والمراجيح، وأشرطة أحذيتهم والتي حدث وأن تعثرت بها الطفلة فيرا وجعلتها تخر على وجهها وتدمي أنفها!! وهكذا لا يفهم الأطفال إصرار الكبار على منعهم من اللعب بالحفرة الممتعة والآمنة جدًا وإجبارهم على اللعب بأدوات المدرسة رغم سخافتها وخطورتها الحقيقية! حتى يقرر الكبار ردم الحفرة في عطلة نهاية الأسبوع، فيتفاجأ الأطفال عند عودتهم إلى المدرسة باختفاء الحفرة تمامًا واستحالة مكانها إلى أرض مستوية صلبة وملساء. لكنهم سرعان ما يبصرون كومة من الرمال والحصى والحجارة وجذور الأشجار والأعشاب والشجيرات متراكمة على شكل جبل في الحقل القريب من المدرسة فيركضون نحو تلك الأكمة ويلعبوا فوقها بفرح ومتعة أكثر من قبل 😊
كل مافي هذه القصة متناسق مع رسالتها، سردها الانسيابي، براءة الراوي وتساؤلاته المدهشة، الرسم الطفولي الذي يوحي بعشوائية الحياة وبساطتها. كل هذا يجعلني متأكدة بأن هذه القصة ليست فقط عن طفولتنا المنسية، أو عن الطريقة التي تتغير بها نظرتنا للأشياء حين نكبر. هذه القصة، في رأيي، وقبل كل شيء، عن "أمنا الطبيعة"،، عن الطبيعة التي تبقى تحبنا رغم عقوقنا البليد، والتي لا تزال تمنحنا المتعة والحب والأمان بطيبتها وسخائها وبساطتها العظيمة 💚
فازت القصة بجائزة أوجست لأدب الطفل لعام٢٠١٨ نقلتها إلى العربية دار المنى الحبيبة❤️🙏🏼
Ilustračně kniha nepatří mezi úplně skvosty, ale přesto vás (i vaše děti) určitě osloví a každý si v ní něco najde. Dospělí zavzpomínají na dětství a dětem naopak vnukne nápady a myšlenky jak a kde si lze venku hrát . Velmi se mi líbí, že knížka je opravdu psána z pohledu dětí, je tam tedy to, jak by to dítě přesně řeklo, např. "chtělo se mi kadit" :-) Zároveň jsem se u knížky musela také tzv. chytnout za nos, protože občas patřím taky k těm rodičům co zakazují, přikazují a vidí dopředu to, co není. Určitě si knížku přidejte na seznam a s dětmi přečtěte.
Lysande! Barnens längtan efter den fria leken. Underbara miner och detaljer i bilderna. Men... varför blev det så här? Vuxna är ju inte per automatik anti barnlek i det fria. Hela den här boken handlar egentligen om det faktum att skolan och alla som jobbar inom verksamheten hela tiden hålls ansvarig för minsta lilla grej som hänt eller kan hända. Då blir de vuxna så här oroliga. Man hänger löst själv OM något skulle hända. Usch...
Książka skierowana do dzieci, ale jak dla mnie jest to książka o dzieciach dla dorosłych. Bo czy naprawdę trzeba uświadamiać dzieciom, że jeśli dorośli zlikwidują im jedno miejsce do zabawy, to one znajdą sobie inne? To trzeba dorosłym uświadamiać, a nie dzieciom.
This entire review has been hidden because of spoilers.
La idea d'un grup de nens que prefereix jugar amb elements naturals que amb jocs que els proposen els adults està bé. Potser el que m'ha fallat és que l'alliçonament és massa explícit, però tot i així m'agrada. Les il·lustracions una mica sin más.
Had an amazing time with my young students, reading about something as simple as a hole in the ground. Imagination meets the grownup world - and eventually the will to play and create will always find a way around the obstacles and rules.
Jag vet, jag vet, detta är en extremt enkel barnbok, men jag behövde läsa den till skolan och jag älskade den?? Det är en barnbok för vuxna. Det är inte barnen som ska lära sig nåt när de läser denna, det är de vuxna. Låt barn leva lite för fan!!