Andra djungelboken/Kapitel 13
← Angutivun Tina |
|
Chils sång → |
Illustrerad av David Ljungdahl (1870–1940). |
RÖDHUND.
Hell eder, I nätter av ljus, I jaktens härliga nätter.
Fritt ströva, vitt speja, käckt driva i skog och på slätter.
Hell dig, du gryningens doft, så ren innan daggen har flytt.
Hell språng genom töcken och mist, när viltet det är som förbytt.
Hell kamraternas rop, när sambhur har vänt och gör stånd mot vårt skall.
Hell nattjakt och faror och buller därvid.
Hell sömnen, när jakten är all.
Nu gäller det: framåt till strid!
Skall! Giv skall!
Det var efter det djungeln hade släppts lös mot byn, som den angenämaste delen av Mowglis liv började. Han hade det goda samvetet, som följer av att ha betalat en rättfärdig skuld; och hela djungeln var hans vän, ty hela djungeln fruktade honom. Allt vad han gjorde och såg och hörde, under det han vandrade från det ena folket till det andra, med eller utan sina fyra följeslagare, skulle kunna ge ämne till många, många historier, var och en lika lång som den här. Men ni kommer aldrig att få höra berättas, huru han mötte och undkom Galne Elefanten från Mandla, som dödade tjugutvå stutar, som drogo elva vagnar med myntat silver till Regeringens Skattkammare, och strödde omkring de blanka rupierna i dammet; huru han stred med Jacala, krokodilen, en hel lång natt i Träsken i Norr och bröt av sin jaktkniv på odjurets ryggplåtar; huru han fann en ny och längre kniv kring halsen på en man, som hade dödats av ett vildsvin, och huru han följde det vildsvinets spår och dödade det som lämpligt pris för kniven; huru han under den stora hungersnöden kom in bland de flyttande hjortarna och nästan klämdes till döds i den böljande, upphetsade hjorden; huru han räddade Hathi den Tyste från att fångas i en elefantgrop med en påle i bottnen; huru han dagen därpå själv föll i en mycket skickligt anbragt leopardfälla och huru Hathi då bröt sönder de tjocka träbjälkarna omkring honom; huru han mjölkade de vilda bufflarna i träsket och huru...
Men vi måste berätta en historia i sänder. Vargfar och Vargmor dogo, och Mowgli rullade en stor sten framför mynningen av hålan och sjöng Dödssången över dem, och Baloo blev mycket gammal och stelbent, och även Bagheera, vars nerver voro av stål och vars muskler voro av järn, föreföll mindre snabb, då han skulle döda. Akela blev mjölkvit i stället för grå av bara ålder; hans revben stucko ut och han gick som vore han gjord av trä, och Mowgli dödade åt honom. Men de unga vargarna, barnen i den skingrade Seenoeeflocken, frodades och förökades, och när det fanns ett fyrtiotal av dem, herrelösa, snabbfotade femåringar, förklarade Akela, att de borde hålla ihop och följa Lagen och löpa under ens befäl, såsom det anstode det Fria Folket.
Detta var en sak, vari Mowgli ej gav några råd, ty han hade, som han sade, bitit i den sura frukten, och han kände det träd, på vilket den hängde; men när Phao, son av Phaona (hans far var Grå Spanaren, som varit i Flocken, när Akela var dess ledare), kämpade sig upp till ledareskapet för Flocken enligt Djungelns Lag, och när de gamla lystringsropen och de gamla sångerna åter en gång började klinga under stjärnorna, kom Mowgli till Rådsklippan för gamla minnens skull. Om det behagade honom att tala, väntade Flocken tills han hade slutat, och han satt vid Akelas sida på klippan, ovanför Phao. Nu kommo dagar med god jakt och god sömn. Ingen främling vågade bryta sig in i de djunglar, som tillhörde Mowglis folk, ty så kallade de Flocken, och de unga vargarna blevo feta och starka, och det blev många ungar att föra till Mönstringen. Mowgli bevistade alltid dessa Mönstringar, ty han mindes den natt, då en svart panter förde en naken och brun liten gosse in i Flocken och det långa ropet: »Pröven, pröven noga, o, vargar!» fyllde hans hjärta med underliga känslor. Eljest brukade han driva vida omkring i djungeln, prövande, kännande, seende och erfarande ständigt nya ting.
En dag i skymningen, när han sakta travade fram över vidderna, för att ge Akela hälften av en bock, som han hade dödat, och hans fyra vargar bakom honom knuffades och munhöggos en smula och tumlade om varandra av idel glädje över att vara till, hörde han ett skrik, som han icke hade hört sedan Shere Khans dagar. Det var vad man i djungeln kallar Pheeal, ett slags skrik, som schakalen uppgiver, när han jagar bakom en tiger, eller när något stort villebråd är uppe. Om ni kan tänka er en blandning av hat, segerglädje, fruktan och förtvivlan, med en tillsats av bakslughet, får ni ett litet begrepp om det Pheeal, som steg och sjönk och darrade och skälvde långt bort över Waingunga. De fyra började resa borst och tjuta. Mowglis hand sökte kniven och han stod stilla, som hade han blivit förvandlad till sten.
»Det finnes ingen Randig, som skulle våga döda här», sade han slutligen.
»Det är inte Förelöparens rop», sade Gråbror. »Det är något stort dödande. Lyss!»
Nu började det igen, halvt snyftande, halvt småskrattande, alldeles som om schakalen hade haft mjuka människoläppar. Då drog Mowgli djupt efter andan och sprang till Rådsklippan, på vägen hinnande upp framskyndande vargar ur Flocken. Phao och Akela befunno sig tillsammans på Klippan, och nedanför dem sutto de andra med varje nerv spänd. Mödrarna och ungarna hade i sträckt galopp givit sig av till sina hålor, ty när Pheeal skriker, är det inte rådligt för unga att hålla sig utomhus.
De kunde ingenting höra mer än Waingungas brus i mörkret och kvällsvindarna i trädtopparna, till dess plötsligt en varg ropade på andra sidan floden. Det kunde icke vara någon varg ur Flocken, ty de befunno sig samtliga vid Klippan. Tjutet övergick i ett långt, förtvivlat skall, och »Dhol!» — sade det — »Dhol! Dhol! Dhol!» Några minuter därefter hörde de trötta, släpande fötter i klipporna, och en utmärglad, drypande varg, med röda strimmor på sidorna, med högra framfoten obrukbar och med käkarna vita av fradga, kastade sig ned i kretsen och låg flämtande vid Mowglis fötter.
»God jakt! Från vilken flock?» sade Phao högtidligt.
»God jakt! Jag är Won-tolla», lydde svaret.
Han menade, att han var en uteliggare, en ensamvarg, som stred för sig själv, sin maka och sina ungar och bodde i någon avlägsen håla. När han andades häftigt, kunde man se hans hjärtas rörelse skaka honom fram och tillbaka.
»Vad är å färde?» sade Phao, ty den frågan gör all djungeln, efter det Pheeal har hörts.
»Dholen, Dekans dhol — Rödhund, Dödaren! De komma söderifrån och draga norrut under förklaring att Dekan var tomt, och så döda de på sin väg. När denna måne var ny, fanns det fyra utom mig — min maka och mina tre ungar. Hon skulle just lära dem döda på grässlätterna, att gå på lur efter bocken som vi göra, vi söner av slätten. Vid midnatt hörde jag dem tillsammans ge skall på spåret. I gryningen fann jag dem stela i gräset — fyra, Fria Folk, fyra, när denna måne var ny! Då sökte jag min Blodsrätt och fann dholen.»
»Hur många?» sade Mowgli; och Flocken morrade djupt i sina strupar.
»Jag vet inte. Tre av dem döda ej mera, men slutligen drevo de mig som bocken; på tre ben drevs jag av dem. Se, Fria Folk!»
Han sträckte ut sin stympade framfot, som var svart av torkat blod. Han hade fullt med djupa bett utefter sidan, hans hals var uppfläkt och sargad.
»Ät!» sade Akela och steg upp från det kött, som Mowgli hade bragt honom; främlingen kastade sig hungrigt över det.
»Det här skolen I ej ha gjort för intet», sade han ödmjukt, sedan han hade stillat sin värsta hunger. »Låt mig hämta litet krafter, Fria Folk, och jag skall också döda. Min håla är tom nu, den håla som var full, när denna måne var ny, och Blodskulden är ej till fullo gäldad.»
Phao hörde hans tänder knastra på ett lårben och brummade bifall.
»Vi komma att behöva dessa käkar», sade han. »Ha dholerna sina ungar med sig?»
»Nej, nej! Röda jägare allesammans, vuxna hundar, grova och starka.»
Detta betydde, att dholen, Dekans röda jagande vildhund, var ute på krigsstråt, och vargarna visste väl, att till och med tigern överger ett nedlagt villebråd och avstår det åt dholen. De driva rakt fram genom djungeln, och allt vad de möta, slå de ned och slita i stycken. Ehuru de ej äro så stora och ej hälften så kloka som vargen, äro de mycket starka och mycket talrika. Dholen kallar sig aldrig en flock, förrän de äro hundra hundar starka, under det att fyrtio vargar utgöra en mycket ståtlig flock. Mowglis strövtåg hade fört honom till gränsen av Dekans med högt gräs beväxta hedar, och han hade ofta sett de orädda dholerna sova och leka och skrubba sig bland de små gropar och tuvor, som tjäna dem till bostäder. Han föraktade och hatade dem, därför att de icke luktade som det Fria Folket, därför att de icke bodde i hålor och, framför allt, därför att de hade hår mellan tårna, under det att han och hans vänner voro barfotade. Men han visste, ty Hathi hade berättat honom det, hur fruktansvärd en jagande dholflock var. Själva Hathi gick ur vägen för den, och till dess de allesammans blivit dödade eller tills villebrådet tryter, gå de framåt och döda var de draga fram.
Även Akela visste ett och annat om dholerna; han sade lugnt till Mowgli:
»Det är bättre att dö i samlad flock än ensam och utan ledare. Det blir en god jakt och — min sista. Men efter människoliv räknat har du ännu många nätter och dagar kvar att leva, Lille Bror. Drag norrut och slå dig ned där, och om någon varg är vid liv, sedan dholerna dragit förbi, skall han bringa dig bud om striden.
»Åhå», sade Mowgli allvarligt, »skulle jag kanske gå till träsken och fånga småfisk och sova i ett träd, eller skulle jag begära hjälp av bandarlog och äta nötter, medan flocken kämpar härnere?»
»Det gäller döden», sade Akela. »Du har aldrig lärt känna dholen — den Röde Dödaren. Till och med den Randige...»
»Aowa! Aowa!» sade Mowgli smeksamt. »Jag har dödat en randig apa. Hör nu på! Det fanns en varg, som var min fader, och en varg, som var min moder, och en gammal grå varg (inte så särdeles klok, och nu är han vit för resten), som var både min fader och moder. Därför säger jag» — han höjde rösten — »att när dholen kommer, om nu dholen kommer, skall han finna, att Mowgli och det Fria Folket vid den jakten äro av samma skinn; och jag bedyrar vid den tjur, som köpte mig fri, vid den tjur, som Bagheera betalade för mig i de gamla tider, som I av Flocken ej kunnen minnas, jag bedyrar, och träd och flod må höra och vittna, om jag sviker, jag bedyrar, att min kniv skall göra tjänst som tand åt Flocken — och jag tror inte den är så slö. Detta är min ed, och den har svurits av mig.»
»Du känner nog inte dholerna, människa med vargtunga», ropade Won-tolla. »Jag åtrår endast att klara min blodskuld till dem, innan de slitit mig i stycken. De draga långsamt fram, dödande allt på sin väg, men om två dagar skall jag åter ha hämtat en smula krafter och vara beredd att betala min blodskuld. Men vad er, Fria Folk, beträffar, så är mitt råd, att I dragen norrut och äten endast litet under någon tid, till dess dholerna tågat förbi. Det blir ingen sömn under denna jakt.»
»Nej, hör på Uteliggaren!» utropade Mowgli skrattande. »Fria Folk, vi måste tåga norrut och äta ödlor och råttor från strandbankarna och för allt i världen akta oss för att möta dholerna. De måste göra slut på allt liv på våra jaktmarker, medan vi ligga gömda i norr och vänta på, att det skall behaga dem att ge oss vår egendom tillbaka. Dholen är en hund — och valp av en hund — röd, gulbukig, utan en riktig håla och hårig mellan varenda tå! Han räknar sex till åtta ungar i kullen, som vore han Chikai, den lilla springråttan. Ja visst, vi måste springa vår väg, Fria Folk, och tigga folken i norr om avskrädet efter dödad boskap! I kännen ordspråket: 'I norr ohyran, i söder Måsen!' Vi äro djungeln. Väljen, o, väljen! Det blir en god jakt. Till strid för flocken — för den fulltaliga flocken — för hemmet och kullen, för bytet och rovet, för makan, som driver rådjuret, och för den lilla, lilla ungen i hålan — till strid — till strid — till strid!»
Flocken svarade med ett djupt, brakande skall, som ljöd genom natten som braket av ett fallande träd.
»Till strid!» ropade de.
»Stanna kvar här», sade Mowgli till sina Fyra. »Vi komma att behöva varje tand. Phao och Akela måste göra allt färdigt till striden. Jag går för att räkna hundarna.»
»Det blir din död!» skrek Won-tolla och reste sig halvt. »Vad kan en sådan där hårlös en uträtta mot Rödhunden? Kom ihåg, att till och med den Randige...»
»Du är i sanning en uteliggare», ropade Mowgli tillbaka; »men vi få talas vid närmare om den här saken, när dholerna äro döda. God jakt, I alle!»
Han rusade bort i mörkret i häftig upphetsning, knappast seende var han satte foten, och den naturliga följden blev, att han ramlade raklång över Kaas stora ringlar, där pytonormen i närheten av floden låg på vakt vid ett hjortspår.
»Kssha!» sade Kaa argt. »Är det djungelsed att stampa och trampa och göra en natts jakt om intet — när till på köpet utsikterna att fånga villebrådet äro så goda?»
»Felet var mitt», sade Mowgli och reste sig upp. »Det var verkligen dig jag sökte, Platthuvud, men för varje gång vi träffas, har du blivit en armslängd längre och bredare. Det finns ej din like i djungeln, du vise, gamle, starke och vackre Kaa!»
»Undrar just, vart det spåret leder?» sade Kaa, och hans röst hade nu blivit mildare. »För ej fullt ett månvarv sedan var det en liten med kniv beväpnad människopyssling, som kastade sten mot mitt huvud och kallade mig vid fula öknamn, därför att jag låg och sov i det fria.»
»Ja, och drev hjortarna åt alla väderstreck, och Mowgli var då på jakt och detta samma Platthuvud var för dövt att höra hans vissling och lämna hjortvägarna fria», svarade Mowgli lugnt, i det han slog sig ned bland de färggranna ringlarna.
»Nu kommer samma människopyssling med ljuva, sockersöta ord till samma Platthuvud och berättar honom, att han är vig och stark och vacker, och samma gamla Platthuvud tror honom och ringlar ihop en sittplats så här åt samma stenkastande människopyssling och... Har du det bra så där? Tror du, att Bagheera kunde ge dig en så god viloplats?»
Kaa hade som vanligt lagt sig som ett slags mjuk vilstol under Mowgli. Gossen sträckte ut handen i mörkret och drog åt sig den smidiga, kabelliknande halsen, så att Kaas huvud kom att vila på hans axel, och så berättade han för honom allt, som hade hänt den natten i djungeln.
»Vis är jag kanske», sade Kaa till slut, »men döv är jag med all säkerhet. Eljest skulle jag ha hört Pheeal. Inte underligt, att gräsätarna äro oroliga. Hur många kunna dholerna vara?»
»Jag har inte sett efter ännu. Jag kommer direkt till dig. Du är äldre än Hathi. Men, o, Kaa» — här kunde Mowgli inte sitta stilla av glädje — »vilken härlig jakt det kommer att bli! Få av oss komma att se nästa måne.»
»Tänker du blanda dig i det här? Kom ihåg, att du är en människa, och kom ihåg, att Flocken drivit bort dig. Låt du vargen sköta hunden. Du är en människa.»
»Förlidet års nötter äro mull i år», sade Mowgli. »Det är sant, att jag är en människa, men min mage säger mig, att jag i natt förklarat mig vara varg. Jag tillhör det Fria Folket, Kaa, till dess dholen dragit bort.»
»Fria Folket», brummade Kaa. »Fria tjuvar! Och du har bundit dig med Dödsknuten bara för minnet av döda vargar! Det är ingen god jakt.»
»Jag har svurit min ed. Träden veta det, floden vet det. Förrän dholerna dragit förbi, tar jag inte mitt ord tillbaka.»
»Ngssh! Det ändrar alla spår. Jag hade tänkt ta dig med till träsken i norr, men en ed — även en liten naken, hårlös människopysslings ed — är en ed. Nu förklarar jag, Kaa...»
»Tänk dig väl för, Platthuvud, så att inte du också binder dig med Dödsknuten. Jag behöver ingen ed av dig, ty jag vet väl...»
»Må det bli så», sade Kaa. »Jag skall inte avlägga någon ed. Men vad säger dig din mage, att du skall göra, när dholen kommer?»
»De måste simma över Waingunga. Jag tänker möta dem med min kniv på grunden, med Flocken bakom mig, och med hugg och bett skola vi så tvinga dem att vända om nedför floden eller åtminstone avkyla deras strupar en smula.»
»Dholerna vända ej, och deras strupar äro heta», sade Kaa. »Det kommer att finnas varken människopyssling eller vargunge, när den jakten är slut, utan bara torra ben.»
»Alala! Dö vi, så dö vi. Det kommer att bli en utmärkt jakt. Men min mage är ung, och jag har inte sett många regntider. Jag är varken vis eller stark. Har du en bättre plan, Kaa?»
»Jag har skådat hundra och åter hundra regntider. Innan Hathi fällde sina mjölkbetar, var spåret efter mig tjockt i dammet. Vid det första Ägget, jag är äldre än månget träd, och jag har sett allt, som djungeln gjort.»
»Men det här blir en ny jakt», sade Mowgli. »Aldrig förr har dholen korsat vårt spår.»
»Vad som är, har skett förut. Vad som skall bli, är intet annat än ett förgätet år, som rullar tillbaka. Håll dig tyst, medan jag räknar mina år.»
Under en lång stund låg Mowgli tillbakalutad bland ringlarna, lekande med en kniv, medan Kaa, med huvudet orörligt på marken, tänkte på allt han hade sett och känt allt ifrån den dag han kom ur ägget. Ljuset syntes slockna i hans ögon och förvandla dem till matta opaler, och då och då gjorde han små skarpa knyckar med huvudet åt höger och vänster, liksom drömde han, att han jagade. Mowgli dåsade sakta, ty han visste, att ingenting var så bra före jakt som sömn, och han var van att kunna ta sömnen vid vilken tid som helst på dagen eller på natten.
Så kände han, huru Kaa blev allt tjockare och bredare, allt eftersom den väldiga pytonormen blåste upp sig själv med en väsning, som lät som när en sabel drages ur en stålskida.
»Jag har skådat alla de döda årstiderna», sade Kaa till slut, »och de stora träden och de gamla elefanterna och klipporna, som voro kala och skarpspetsiga, innan mossan växte. Är du ännu vid liv, människopyssling?»
»Det ar bara en kort stund efter månens uppgång», sade Mowgli. »Jag förstår inte...»
»Hssh! Jag är åter Kaa. Jag vet, att det var endast en kort stund. Nu ge vi oss i väg till floden, och jag skall visa dig, vad som skall göras mot dholen.»
Han vände och satte rakt som en pil kurs mot Waingungas huvudfåra och dök ned strax ovanför den göl, som dolde Fredsklippan, och Mowgli dök vid hans sida.
»Nej, simma inte. Jag skall färdas snabbt. Upp på min rygg, Lille Bror!»
Mowgli slingrade sin vänstra arm kring Kaas nacke, tryckte sin högra tätt utmed kroppen och sträckte ut benen. Så gick Kaa fram mot strömmen, såsom endast han kunde, och vågsvallet av det i sitt lopp hejdade vattnet stod som ett krås kring Mowglis hals, och hans fötter vaggades fram och tillbaka i kölvattnet under pytons slingrande sidor. En mil eller så ovanför Fredsklippan smalnar Waingunga av i ett pass mellan marmorklippor, som resa sig från åttio till hundra fots höjd, och strömmen forsar som en kvarnränna mellan och över mängden av vilda skär och stenar. Men Mowgli gjorde sig inga bekymmer för vattnets skull; intet vatten i världen kunde ha ingivit honom ett ögonblicks fruktan. Han betraktade endast det smala passets båda sidor och fnyste obehagligt, ty i luften låg en sötsur lukt, ej olik lukten från en stor myrstack på en het dag. Instinktmässigt sänkte han sig ned i vattnet, med endast huvudet uppe för att kunna andas, och Kaa lade sig för ankar med en dubbelring av stjärten runt en bottensten, i det han höll fast Mowgli i fördjupningen av en ringling på kroppen, medan vattnet rusade förbi.
»Det här är Dödsplatsen», sade gossen. »Varför ha vi kommit hit?»
»De sova», sade Kaa. »Hathi går ej ur vägen för den Randige, men Hathi och den Randige tillsammans gå ur vägen för dholen, och dholen, sägs det, går ej ur vägen för någonting. Men för vem tror du Klippornas småfolk går ur vägen? Säg mig, Djungelns Herre, vem är Djungelns Herre?»
»Dessa», viskade Mowgli. »Det är Dödsplatsen. Låt oss gå!»
»Nej, se dig noga omkring, ty de sova. Det är sig likt som det var, när jag inte var längre än din arm.»
De splittrade och vittrade klipporna i Waingungas pass hade alltsedan djungelns begynnelse begagnats av Klippornas Småfolk — Indiens flitiga, arga, svarta vilda bin; och, som Mowgli väl visste, alla spår veko av en halv mil bort från deras land. Under århundraden hade Småfolket byggt bo och svärmat från klyfta till klyfta och svärmat igen, nedfläckande den vita marmorn med förtorkad honung, och byggt sina honungskakor höga och djupa och svarta i mörkret i de inre hålorna; och varken människa eller djur eller eld eller vatten hade någonsin oroat dem. Passet var i hela sin längd på ömse sidor liksom behängt med svarta, skimrande sammetsförhängen, och Mowgli dök ned, när han såg dem, ty de voro fullsatta med klungor av miljontals sovande bin. Där funnos andra klumpar och girlander och föremål, som liknade multnade trädstammar, strödda på klippväggarna — gamla honungskakor från gångna år eller nya samhällen, som hade byggts i skuggan av det vindlösa passet — och väldiga massor av svampaktigt, ruttet skräp, som hade ramlat ned och blivit kvar liggande bland träd och klängväxter på klippväggen. När han lyssnade, hörde han mer än en gång prasslet från en honungslastad kaka, som stjälpte över ända eller föll ned någonstädes i de mörka gallerierna; därpå ett surr av ilskna vingar och ett envist dropp, dropp, dropp av förspilld honung, som dröp ned, till dess den över någon kant slank ut i det fria och trögt sipprade ned på kvistarna.
På ena sidan av floden fanns en liten smal strandremsa, icke fem fot bred, och där hade staplats upp en hög av oräkneliga års avfall. Där lågo döda bin, drönare, sopor och vingarna av maroderande mal och skalbaggar, som hade strövat omkring efter honung, allt vräkt tillsammans i jämna högar av finaste svarta stoft. Endast den skarpa lukten av allt detta var tillräcklig att skrämma envar, som icke hade vingar och som visste, vad Småfolket gick för.
Kaa satte sig åter i rörelse uppför floden, till dess han kom till en sandbank vid mynningen av passet.
»Här är denna årstids rov», sade han. »Se bara!»
På sandbanken lågo skeletten efter ett par unga hjortar och en buffel. Mowgli kunde se, att varken varg eller schakal hade rört vid dessa ben, som lågo i sitt naturliga läge.
»De kommo inom gränsen, de visste ingenting», mumlade Mowgli, »och Småfolket dödade dem. Låt oss gå, innan de vakna.»
»De vakna icke före dagningen», sade Kaa. »Nu vill jag berätta dig en historia. En jagad bock söderifrån kom för många, många regn sedan hit från södern, utan att känna till djungeln, med en vargflock i hälarna på sig. Blind av fruktan, hoppade han ned däruppifrån, följd av flocken, ty den var mycket uppretad och följde spåret blint. Solen stod högt, och Småfolket förekom i stort antal och var ilsket som vanligt. Många voro de av flocken, som också hoppade i Waingunga, men de voro döda, innan de nådde vattnet. De, som inte hoppade, funno också döden i klipporna däruppe. Men bocken blev vid liv.»
»Hur gick det till?»
»Jo, därför att han kom först och sprang för livet, innan Småfolket hunnit varsna det, och redan var i floden, när de samlade sig för att strida. Flocken, som följde, begrovs fullkomligt under Småfolkets massor, som hade blivit väckta under bockens fötter.»
»Bocken blev vid liv?» upprepade Mowgli långsamt.
»Åtminstone dog han inte den gången, fastän han inte hade någon, som väntade på honom, när han kom ned, för att med sin starka kropp skydda honom mot vattnet, liksom ett visst gammalt tjockt, dövt, gult Platthuvud skulle invänta en Människopyssling — ja, om så ock alla dholer vore i hans spår. Vad har nu din mage att säga?»
Kaas huvud låg på Mowglis våta axel, och hans tunga dallrade invid gossens öra. Det uppstod en lång tystnad, till dess Mowgli viskade:
»Det är att draga Döden i morrhåren, men — Kaa, du är i sanning den visaste i hela djungeln.»
»Det ha många sagt. Hör nu på! Om dholerna följa dig...»
»Var lugn för att de komma att följa mig. Hå hå! Jag har många små taggar under min tunga att stinga deras skinn med.»
»Om de följa dig, upphetsade och blinda, endast stirrande på dina skuldror, komma de, som ej dö däruppe, att plumsa ned i vattnet här eller längre ned, ty Småfolket kommer att resa sig och betäcka dem! Nu är Waingunga ett hungrigt vatten, och de komma inte att ha någon Kaa att lita sig till, utan skola driva ned, de som leva, till grunden vid Seeonees varghålor, och där kan Flocken möta dem med strupe mot strupe.»
»Ahai! Eovawa! Något bättre kan inte tänkas, om ej regn i den torra årstiden. Det återstår nu bara en liten sak — språnget och hoppet. Jag skall göra mig bekant med dholerna, så att de följa mig tätt i hälarna.»
»Har du sett på klipporna ovanför dig? Från landsidan?»
»Nej, det var sant, det har jag glömt.»
»Gå då och se efter. Det är alltigenom den eländigaste mark, sönderskuren och full av hål. Om någon av dina klumpiga fötter sattes ned där, utan att du såge dig före, skulle det bli ett hastigt slut på jakten. Hör på, jag lämnar dig här, och för din skull, endast för din skull, skall jag gå med bud till Flocken, så att den får klart för sig, var den skall söka upp dholerna. Vad mig själv beträffar, är jag inte av samma skinn som någon varg.»
När Kaa ville se någon över axeln, var det ingen av djungelfolket, som kunde vara så hög som han, möjligen undantagandes Bagheera. Nu simmade Kaa nedför floden, och på andra sidan Klippan stötte han på Phao och Akela, som stodo och lyssnade efter nattljuden.
»Hssh, hundar!» sade han vänligt. »Dholerna komma att gå nedför floden. Om I inte ären rädda, kunnen I döda dem på grunden.»
»När komma de?» sade Phao. »Och var är min människounge?» sade Akela.
»De komma, när de komma», sade Kaa. »Vänta och håll vakt. Vad din människounge beträffar, vars ed du tagit och därigenom blottställt honom för döden, så är din människounge med mig, och om han inte redan är död, så är det sannerligen inte din förtjänst, din urblekta hund! Håll vakt här efter dholerna och var glad över att människoungen och jag slåss på din sida.»
Kaa sköt uppför floden igen och förtöjde sig mitt i det, med blicken riktad upp mot klippranden. Snart fick han se Mowglis huvud röra sig mot stjärnorna; därpå ven det i luften, så hördes det skarpa korta plumset av en kropp, som dyker ned i vattnet på fötterna; nästa minut låg kroppen åter bekvämt i Kaas ringlar.
»Det där är inte ett hopp att göra om natten», sade Mowgli lugnt. »Jag har hoppat dubbelt så högt för mitt nöjes skull, men det är en otäck plats däruppe, med låga buskar och djupa klyftor, alldeles fulla av Småfolket. Jag har hopat stora stenar på varandra bredvid tre klyftor. Dem skall jag stöta ned med foten, medan jag springer, och då flyger Småfolket upp i fullt raseri.»
»Det är en människas uträkning», sade Kaa. »Du är klok, men, ser du, Småfolket är alltid i raseri.»
»Nej, i skymningen vila sig en stund alla vingar när och fjärran. Jag ämnar leka min lek med dholerna i skymningen, ty dholerna jaga bäst om dagen. De följa nu Won-tollas blodspår.»
»Chil lämnar ej en död oxe, ej heller dholen ett blodspår», sade Kaa.
»Därför tänker jag skaffa honom ett nytt blodspår — med hans eget blod, om jag kan — och ge honom träck att äta. Du stannar väl här, Kaa, tills jag kommer med mina dholer?»
»Ja; men om de döda dig i djungeln eller om Småfolket dödar dig, innan du hinner hoppa ned i floden?»
»'När i morgon kommer, är det tid att vi döda i morgon'», sade Mowgli, begagnande ett djungelordspråk, och tillade: »När jag är död, är det tids nog att sjunga Dödssången. God jakt, Kaa!»
Han lösgjorde sin arm från pytons hals och flöt som en timmerstock i en fors nedför sundet, paddlande sig fram till den bortre stranden, där han fann lugnvatten, och han skrattade högt av idel glädje. Det fanns ingenting, som Mowgli tyckte så mycket om som att — för att begagna hans eget uttryck — »draga döden i morrhåren» och låta djungeln känna, att han var dess överman. Han hade ofta med Baloos hjälp rövat bisamhällen i träd, och han visste, att Småfolket avskydde lukten av vild vitlök. Därför samlade han ihop en liten knippa sådana, band ihop den med bast och följde så Won-tollas blodspår, där det löpte omkring fem mil söderut från hålorna, allt under det han med huvudet på sned granskade träden och skrattade under sin granskning.
»Mowgli Grodan har jag varit», sade han för sig själv, »Mowgli Vargen har jag själv sagt mig vara. Nu måste jag bli Mowgli Apan, innan jag blir Mowgli Bocken. Till slut skall jag bli Mowgli Människan. Hallå!»
Och han lät tummen glida utefter eggen på sitt aderton tum långa knivblad.
Won-tollas spår, fullt av mörka blodfläckar, gick fram genom en skog av tjocka träd, som växte tätt och sträckte sig mot nordost, till dess den småningom glesnade och upphörde två engelska mil från Biklipporna. Från de sista träden till de låga buskarna, som växte vid Biklipporna, var öppet land, där det knappast fanns tillräckligt skydd för en varg att gömma sig. Mowgli travade fram mellan träden, bedömande avstånden emellan gren och gren och emellanåt klättrande uppför en stam för att göra ett försökshopp från ett träd till ett annat, till dess han kom ut på den öppna marken, som han mycket omsorgsfullt studerade under en timmes tid. Därpå vände han, tog upp Won-tollas spår, där han hade lämnat det, klättrade upp i ett träd och satte sig på en utspringande gren omkring åtta fot över marken, hängde sin vitlöksknippa i en säker klyka och satt sedan stilla och brynte sin kniv mot fotsulan.
Litet före middag, när solen brann het, hörde han tassandet av fötter och kände den avskyvärda lukten av dholflocken, där den utan hejd och utan förbarmande löpte fram i Won-tollas spår. Sedda ovanifrån syntes de röda dholerna icke hälften så stora som en varg, men Mowgli visste, huru starka deras fötter och käkar voro. Han tog sikte på ledarens spetsiga, rödbruna huvud, där han nosade längs spåret, och ropade till honom: »God jakt!»
Besten tittade upp, och hans kamrater stannade bakom honom, tjogtals och åter tjogtals av rödhundar med nedhängande svansar, grova bogar, svaga bakdelar och blodiga munnar. Dholerna äro i regeln ett mycket tystlåtet folk, och de förstå inte att skicka sig ens när de äro hemma hos sig i Dekan. Minst tvåhundra måste det ha varit, som stodo samlade under honom, men han kunde se hur ledaren hungrigt nosade på Won-tollas spår och sökte draga flocken framåt. Detta fick ej ske, ty då skulle de vara vid hålorna vid klart dagsljus, och Mowgli ville hålla dem kvar under sitt träd tills skymningen fallit på.
»Med vems tillstånd komma ni hit?» sade Mowgli.
»Alla djunglar äro vår djungel», lydde svaret, och dholen, som gav det, blottade sina vita tänder. Mowgli tittade ned med ett småleende och härmade på ett slående sätt det skarpa snick-snick-snack-snack, som är egendomligt för Chikai, Dekans springråtta; han ville därmed låta dholerna förstå, att han inte höll dem för bättre än Chikai. Flocken slöt upp runt trädstammen, och ledaren skällde ursinnigt och kallade Mowgli en trädapa. I stället för svar sträckte Mowgli ned ett naket ben och viftade med sina bara tår alldeles över ledarens huvud. Det var mer än tillräckligt för att sätta flocken i ursinnigt raseri. De som ha hår mellan tårna, tycka inte om att bli påminta därom. Mowgli drog tillbaka sin fot, när ledaren hoppade, och läspade sött: »Hund, rödhund! Gå till Chikai, din broder, hund, hund, röd, rödhund! Du har ju hår mellan varenda tå.»
Och ännu en gång viftade han med tårna.
»Kom ned, innan vi hungra ut dig, hårlösa apa», skällde flocken, och detta var just vad Mowgli hade avsett. Han sträckte ut sig längs trädgrenen, med kinden mot barken och högra armen fri, och under en fem minuters tid berättade han flocken, vad han tänkte och visste om den, dess olater, dess seder och bruk, dess honor och dess valpar. Det finnes intet språk i världen, som är så hätskt och bitande som det språk djungelfolket begagnar för att visa hån och förakt. Mowgli hade rätt, när han sade till Kaa, att han hade många små törntaggar under sin tunga, och långsamt och överlagt drev han dholerna från tystnad till gnäll, från gnäll till skall och från skall till hest, dreglande vanvettstjut. De försökte svara på hans speord, men en valp skulle lika gärna ha kunnat försöka mäta sig med Kaa i våldsam häftighet; och under hela tiden låg Mowglis högra hand knuten vid hans sida, beredd till handling, och hans fötter omslöto hårt grenen. Den stora rödbruna ledaren hade gjort många skutt i luften, men Mowgli vågade icke riskera ett gagnlöst hugg. Slutligen hoppade dholen, med övernaturlig styrka på grund av sitt ursinne, sju eller åtta fot från marken. Då sköt Mowglis hand ut som huvudet på en trädorm och grep honom i nacken. Grenen skakades av den häftiga rörelsen, och Mowgli var nära att ryckas ned. Men han släppte ej sitt grepp, utan halade upp djuret, som hängde likt en dränkt schakal, tum för tum upp på grenen. Med sin vänstra hand grep han efter kniven och skar av den röda, yviga svansen och slängde så ned dholen på marken igen. Det var allt han behövde. Dholerna skulle nu icke fortsätta på Won-tollas spår, förrän de hade dödat Mowgli eller Mowgli dem. Han såg dem sätta sig ned i en cirkel, med en skälvning i bakdelarna, som betydde hämnd till döden, och så, klättrade han upp till en högre klyka, lutade sig bekvämt tillbaka och somnade.
Efter tre till fyra timmar vaknade han och räknade flocken. De voro där allesammans, tysta, hesa, torra, med ögon som stål. Solen hade börjat sjunka. Inom en halvtimme skulle Småfolket på Klipporna ha slutat sitt arbete, och som man vet, kämpa inte dholerna riktigt bra i skymningen.
»Jag hade inte behövt så trogna väktare», sade Mowgli, i det han ställde upp sig på grenen, »men jag skall komma ihåg det. I ären äkta dholer, men i mitt tycke väl många. Därför tänker jag inte ge den tjocke ödleätaren hans svans tillbaka. Är du inte nöjd, Rödhund?»
»Jag själv skall slita upp din mage», tjöt ledaren och bet i trädets fot.
»Nej, det där låter någonting, du Dekans visa råtta! Nu kommer det att bli många kullar med små svanslösa rödhundar, jo jo män, med hudlösa röda stumpar, som svida, när sanden är het. Gå hem, Rödhund, och ropa, att en apa har gjort detta. I viljen ej gå? Kom då med mig, så skall jag lära eder.»
Han flyttade sig på apsätt till nästa träd och så till det nästa, medan flocken följde honom med upplyfta, hungriga huvuden. Då och då låtsade han falla, och då tumlade flocken över varandra i sin iver att få vara med och döda. Det var en egendomlig syn: gossen med kniven, som blänkte i det låga, genom grenarna sig silande solljuset, och den tysta flocken, med sina röda pälsar i lågor, följande efter under trängsel och knuffningar. När han kom till det sista trädet, tog han vitlöken och gned sig omsorgsfullt över hela kroppen med den, och dholerna skällde hånfullt:
»Apa med en vargs tunga, tror du att du kan ta bort din lukt?» sade de. »Vi följa dig till döden.»
»Tag din svans», sade Mowgli och slungade den tillbaka på den väg han hade gått; naturligtvis rusade flocken tillbaka, när de kände blodslukten. »Och följ nu — till döden.»
Han hade glidit ned för trädstammen och flög i väg som vinden med bara fötter mot Biklipporna, innan dholerna fattade vad han ämnade göra.
De uppgåvo ett djupt tjut och föllo i den långa, klumpiga galopp, som till sist kan löpa i fatt allt som lever. Mowgli visste, att deras flockhastighet var betydligt mindre än vargarnas, eljest skulle han aldrig ha vågat sig på ett tvåmilslopp på öppna fältet. De voro säkra på att gossen till sist skulle bli deras, och han var säker på att kunna leka med dem efter sitt behag. Hans enda bekymmer var att kunna hålla dem tillräckligt heta bakom sig för att hindra dem att vika av för tidigt. Han sprang ledigt, lugnt och spänstigt, med den svanslöse ledaren icke tjugu fot bakom sig och flocken, tokig och blind av mordlystnad, spridd i en rad över kanske en kvarts mils mark. Med hörseln bibehöll han sitt avstånd, sparande sina sista krafter till rusningen över Biklipporna. Småfolket hade gått att sova i den tidiga skymningen, ty det var icke de sent blommande växterna årstid; men när Mowglis första fotsteg ljödo ihåligt på den ihåliga marken, hörde han ett ljud, som om hela jorden surrade. Då sprang han som han aldrig i sitt liv hade sprungit förut, sparkade till en, två, tre av de stenhögar han förut hade rest, så att de föllo ned i de svarta, sötluktande klyftorna, hörde ett dån som havsvattnets dån i en grotta, såg med ögonvrån luften svart bakom sig, såg Waingungas strömfåra djupt nedanför och ett platt, rombformigt huvud i vattnet, tog ett språng utåt med all sin kraft, kände den svanslösa dholen mitt i luften nafsa efter sin axel och dykte på fötterna ned i den räddande floden, andlös och triumferande.
Det fanns ej ett sting på hans kropp, ty lukten av vitlöken hade hejdat Småfolket under de få sekunder, som buro honom över klipporna. När han åter steg upp till vattenytan, kände han sig omslingrad av Kaas ringlar och såg samtidigt, huru föremål hoppade över klippkanten — stora klumpar, tycktes det, av hopskockade bin, som föllo likt sänklod, och för varje klump, som nådde vattnet, flögo bina uppåt och kroppen av en dhol virvlade utför strömmen. Ovanför sig kunde de höra ursinniga, korta tjut, som dränktes i ett åsklikt dån — dånet av Småfolkets vingar. Några av dholerna hade också fallit ned i klyftorna, som stodo i förbindelse med de underjordiska hålorna, och där voro de instängda och kämpade och väsnades bland de kringvräkta honungskakorna, tills de slutligen, döda och uppburna av de sig hävande vågorna av bin inunder dem, skötos ut genom något hål i klippsidorna vid floden och rullade ned på de svarta skräphögarna. Där funnos dholer, som hade rusat blint mot träden på klipporna, och bina hade förvandlat dem till formlösa massor; men det stora flertalet hade, galna av stingen, kastat sig i floden, och Waingunga var, som Kaa hade sagt, ett hungrigt vatten.
Kaa höll Mowgli fast, till dess gossen hade hämtat andan.
»Vi böra inte stanna här», sade han. »Småfolket är sannerligen riktigt i rörelse. Kom!»
Simmande djupt och dykande så ofta han kunde, begav sig Mowgli nedför floden, med kniven i sin hand.
»Sakta, sakta!» sade Kaa. »En tand dödar inte hundra, såvida det inte är en kobras, och många av dholerna hoppade i vattnet hastigt, när de sågo Småfolket resa sig. De äro oskadda.»
»Desto mera göra får då min kniv. Usch, så envist Småfolket förföljer en!»
Mowgli dykte åter. Vattenytan var svart av vilda bin, som surrade ilsket och stungo vad de kommo åt.
»Ännu har aldrig någon skada skett av att man hållit sig tyst», sade Kaa — intet sting kunde genomtränga hans fjäll — »och du har hela långa natten till jakt. Hör hur de tjuta!»
Nästan halva flocken hade varsnat den fälla, i vilken deras kamrater rusade, gjort en skarp krök och kastat sig i vattnet, där sundet bröt sig väg mellan branta sandbankar. Deras tjut av raseri och deras hotelser mot »trädapan», som hade bragt dem denna skam, blandade sig med gläfsandet och tjutet av dem, som hade blivit straffade av Småfolket. Att stanna på stranden var döden, det visste varenda dhol. Flocken fördes av strömmen allt längre och längre ned mot Fredsgölens klippor, men även dit följde dem det arga Småfolket och tvingade dem åter ut i vattnet. Mowgli kunde höra den svanslöse ledarens röst, som bjöd sitt folk att gå på och att döda varenda varg i Seeonee. Men han spillde inte sin tid på att lyssna.
»Någon dödar i mörkret bakom oss!» fräste en dhol. »Här är fläckat vatten.»
Mowgli hade dykt som en utter, dragit ned en sprattlande dhol under vattnet, innan denne hunnit öppna munnen, och mörka, oljiga ringar stego upp i Fredsgölen, när kroppen flöt upp, vänd på sidan. Dholerna försökte vända, men strömmen tog dem, och Småfolket sköt ned på deras huvuden och öron, och de kunde längre bort höra Seeonee-flockens lystringrop bli allt högre och djupare i det tätnande mörkret. Åter dykte Mowgli, åter drogs en dhol ned och kom död upp, och åter bröt ropet lös från flockens eftertrupp, där några skreko, att det vore bäst att gå i land, andra ropade på sin ledare att föra dem tillbaka till Dekan och ännu andra uppmanade Mowgli att visa sig för att bli dödad.
»De komma till striden med två magar och många röster», sade Kaa. »Resten blir dina bröders sak därborta. Småfolket återvänder för att sova, och jag drar mig också tillbaka. Jag hjälper inte vargar.»
En varg kom springande längs stranden på tre ben, hoppande upp och ned, lade sig på sidan utmed marken, sköt rygg och fläktade med benen i vädret, liksom om han lekte med sina ungar. Det var Won-tolla, Uteliggaren, och han yttrade inte ett ord, men fortsatte sin farliga lek helt nära dholerna. Dessa hade nu varit länge i vattnet och simmade mödosamt; deras pälsar voro genomdränkta och tunga och deras yviga svansar släpade efter dem som kanonviskare. Så uttröttade och uppskakade voro de, att icke heller de läto höra det minsta ljud, när de sågo det lågande ögonpar, som följde dem från stranden.
»Det här är ingen god jakt», sade slutligen en av dem.
»God jakt!» sade Mowgli, i det han djärvt dök upp vid djurets sida och sänkte sin långa kniv bakom dess bogblad, stötande hårt till för att undgå den döendes bett.
»Är du där, människounge?» sade Won-tolla från stranden.
»Fråga de döda, Uteliggare», svarade Mowgli. »Har ingen kommit nedför floden? Jag har fyllt dessa hundars gap med träck; jag has lurat dem vid fullt dagsljus, och deras ledare saknar sin svans; men här finnas några kvar för din räkning. Vart skall jag driva dem?»
»Jag väntar», sade Won-tolla. »Jag har hela natten på mig, och jag skall hålla min syn skarp.»
Närmare och närmare kom Seeoneevargarnas skall:
»Flocken, hela flocken har stämt möte!»
En krök i floden drev dholerna fram bland sandbankarna och skären mitt emot Seeonees hålor.
Då insågo de sitt misstag. De borde ha landat en halv mil högre upp och rusat på vargarna på torra landet. Nu var det för sent. Stranden var kantad med brinnande ögon, och med undantag av det förfärliga Pheeal-ropet, som icke hade tystnat sedan solnedgången, hördes ej ett ljud i djungeln. Det såg ut som om Won-tolla lismande bad dem komma i land; och »Vänd och hugg i!» sade dholernas ledare. Hela flocken kastade sig mot stranden, knogande och plumsande genom det grunda vattnet, till dess Waingungas yta var alldeles vit och söndertrasad och stora vågor svallade åt båda sidor, liksom bogvattnet från en båt. Mowgli följde med vid anloppet, stickande och huggande, där dholerna i en oredig massa som en enda våg rusade upp på flodstranden.
Nu började den långa kampen, som hävdes och spändes och splittrades och spriddes och drog ihop sig och vidgade ut sig utefter de röda, våta sandbankarna och över och mellan de hoptrasslade trädrötterna och tvärs igenom och mitt ibland buskarna och in och ut genom gräsruggarna; ty även nu voro dholerna två mot en. Men de mötte vargar, som kämpade för allt det, som utgjorde flocken, och inte endast de korta, bredbröstade, vitbetade flockjägarna, utan även de vildögda lahinierna — varghonorna från hålorna — slogos för sina kullar, med här och där en ettårsvarg, vars första päls ännu halvt bestod av ull, slitande och nafsande vid moderns sida.
En varg — det bör man ha klart för sig — flyger i strupen eller gör bett i sidan, under det en dhol i allmänhet biter lägre. När därför dholerna stretade sig upp ur vattnet och måste bära huvudet högt, hade vargarna fördelen på. sin sida; på torra land lågo däremot vargarna under, men i vattnet som på landet kom och gick Mowglis kniv med samma fart. De Fyra hade banat sig väg till hans hjälp. Gråbror, som gick nedhukad mellan gossens knän, skyddade hans mage, medan de andra bevakade hans rygg och sidor eller stodo över honom, när det häftiga anloppet av en framrusande, tjutande dhol, som kastade sig mot den stadiga knivklingan, slog omkull honom.
För övrigt var det hela ett oredigt, hoptrasslat virrvarr — en brottande och böljande massa, som rörde sig från höger till vänster och från vänster till höger utefter flodstranden och på samma gång snurrade sakta runt och runt kring sin egen medelpunkt. Här steg en hög upp, liksom en vattenbubbla i en strömvirvel, brast plötsligt som en bubbla och kastade upp fyra eller fem lemlästade hundar, som allesammans strävade att komma tillbaka till medelpunkten; här syntes en ensam varg, överväldigad av två eller tre dholer, släpa dem med sig och sjunka ned emellanåt; här sågs en ettårig unge hållas uppe av trycket runt omkring honom, fastän han hade dödats i stridens början, medan hans moder, tokig av raseri, rullade sig, i det hon bet omkring sig och rullade vidare; och mitt i den tätaste striden en varg och en dhol, som glömska av allt annat sökte få det bästa greppet, tills de sopades bort av en störtvåg av tjutande kämpar. En gång kom Mowgli förbi Akela, som hade en dhol på vardera sidan och höll sina i det närmaste tandlösa käkar pressade kring länden på en tredje; och en gång såg han Phao, som hade begravit sina tänder i strupen på en dhol och släpade den motsträviga besten med sig, till dess ettåringarna kunde göra slut på honom. Men huvudkampen var blind rusning och förvirring och rök och damm i mörkret, träff och felsteg och fall, tjut och stön och slitning, slitning, slitning runt omkring honom och bakom honom och över honom.
Allt eftersom natten skred fram, ökades den vilda, svindlande slängpolskan. Dholerna voro uttröttade och rädda att angripa de starkare vargarna, men de vågade ännu inte springa sin väg; men Mowgli förstod, att slutet var nära, och nöjde sig att med sina hugg sätta motståndarna ur stridbart skick. Ettåringarna blevo djärvare; man fick tid att draga andan, och nu var blotta glimten av kniven emellanåt tillräcklig att driva undan en dhol.
»Det finns snart bara benen kvar av måltiden», flämtade Gråbror; han blödde från ett tjogtal köttsår.
»Men ännu återstår att knäcka benen», sade Mowgli. »Aovava! Så här göra vi i djungeln!» utropade han, och den röda knivklingan flög som en eldslåga utefter sidan av en dhol, vars bakdel doldes under kroppen av en fastklängande varg.
»Mitt byte!» fnyste vargen genom sina rynkiga näsborrar. »Lämna honom åt mig!»
»Är din mage tom ännu, Uteliggare?» sade Mowgli.
Won-tolla var fruktansvärt tilltygad, men hans grepp hade förlamat dholen, som icke kunde vända sig om och komma åt honom.
»Vid den Tjur, som köpte mig fri», ropade Mowgli med ett bistert skratt, »det är den svanslöse!»
Och det var verkligen den stora rödbruna ledaren.
»Det är inte bra att döda ungar och lahinier», fortfor Mowgli filosofiskt och torkade blodet från ögonen, »såvida man inte också dödar hålans fader, och det är något i min mage, som säger mig, att denna hålfader dödar dig.»
En dhol sprang fram för att hjälpa sin ledare, men innan hans tänder hade träffat Won-tollas sida, satt Mowglis kniv i hans bröst, och det övriga styrde Gråbror om.
»Ja, så här göra vi i djungeln», sade Mowgli.
Won-tolla sade ej ett ord, men hans käkar slöto sig allt hårdare och hårdare kring motståndarens ryggrad, till dess livet började slockna. Dholen skälvde till, hans huvud sjönk ned och han låg stilla, medan Won-tolla föll över honom.
»Hyssj! Blodskulden är gäldad», sade Mowgli. »Sjung dödssången, Won-tolla!»
»Han jagar ej mera», sade Gråbror, »och även Akela är tyst för länge sedan.»
»Benet är knäckt!» skrek Phao, son av Phaona. »De fly! Döda, döda till slut, o, jägare av det Fria Folket!»
Dhol efter dhol smög sig från dessa svarta och blodiga sandbankar bort till floden, till den täta djungeln, uppför eller nedför floden, var helst de sågo vägen fri.
»Skulden! Skulden!» skrek Mowgli. »Betala skulden! De ha dödat Ensamvargen. Låt inte en enda hund slippa undan!»
Han skulle just rusa ned mot floden, med kniven i hand för att hejda varje dhol, som vågade sig till vattnet, då ur en hög av nio döda Akelas huvud och framdel stucko upp, och Mowgli sjönk på knä bredvid Ensamvargen.
»Sade jag dig inte, att det skulle bli min sista jakt?» flämtade Akela. »Det är god jakt. Och du, Lille Bror?»
»Jag lever efter att ha dödat många.»
»Rätt så. Jag dör, och jag ville... jag ville dö hos dig, Lille Bror.»
Mowgli lade det förskräckligt illa tilltygade huvudet på sitt knä och slingrade armarna kring den uppslitna halsen.
»Det har gått en lång tid sedan de gamla dagar, då Shere Khan levde och människoungen rullade naken i sanden», stönade Akela.
»Nej, nej, jag är en varg. Jag är av samma skinn som det Fria Folket», ropade Mowgli. »Det är inte med min vilja jag är en människa.»
»Du är en människa, Lille Bror, du lille varg, som jag själv övervakat. Du är en riktig människa, ty eljest hade Flocken flytt för dholen. Jag hade dig att tacka för livet och i dag har du räddat Flocken, liksom jag en gång räddade dig. Har du glömt det? Alla skulder äro betalade. Gå till ditt eget folk. Jag säger dig ännu en gång, du mitt ögas öga, denna jakt är slut. Gå till ditt eget folk.»
»Aldrig går jag dit. Jag vill jaga ensam i djungeln. Jag har sagt det.»
»Efter sommaren komma regnen, och efter regnen kommer våren. Gå tillbaka, innan du drives dit.»
»Vem skall driva mig?»
»Mowgli skall driva Mowgli. Gå tillbaka till ditt folk. Gå till människan.»
»När Mowgli driver Mowgli, skall jag gå», svarade Mowgli.
»Det är allt vad jag hade att säga dig», sade Akela. »Nu vill jag tala till mitt eget släkte. Lille Bror, kan du hjälpa mig på fötter? Jag är även ledare av det Fria Folket.»
Mycket varsamt och försiktigt lade Mowgli båda armarna kring Akela och reste upp honom, och Ensamvargen drog ett djupt andedrag och började Dödssången, som varje Flockledare skall sjunga, när han dör. Sången tilltog i styrka, allt eftersom den pågick, höjande sig alltmera och klingande långt över floden, till dess han kom till den sista hälsningen »God jakt!» Då skakade Akela sig ett ögonblick fri från Mowgli, hoppade upp i luften och föll baklänges ned över sitt sista och fruktansvärdaste byte.
Mowgli satt med hans huvud i sitt knä, utan att akta på någonting annat, medan återstoden av döende dholer hanns upp och jagades till döds av lahinierna, som icke kände någon misskund. Så småningom dogo skriken bort, och vargarna kommo tillbaka linkande, ty såren gjorde dem styva, för att räkna över sina döda. Femton av flocken, jämte väl ett halvt dussin lahinier, lågo döda vid floden, och av de andra, fanns ej en enda osårad. Mowgli satt kvar ända till den kalla dagbräckningen, då Phaos våta röda nos lades i hans hand, och Mowgli visade honom då på Akelas utmärglade, döda kropp.
»God jakt!» hälsade Phao, som om Akela ännu hade varit vid liv, och därpå ropade han över sin sargade skuldra till de andra: »Tjuten, hundar! En varg har dött i natt!»
Men av hela flocken på tvåhundra stridbara dholer, Dekans Rödhundar, som skryta med att ingen levande varelse i djungeln vågar bjuda dem spetsen, återvände icke en enda till Dekan för att bära bud därom.