Balen

←  Innehåll

Balen av Gustaf Fröding

En litten låt ôm vårn  →

Från Nya dikter, 1894.

Balen

En hjältedikt

I.

Det var en gång, när jag var mycket ung,
då varje möda var mig lång och tung,
och på bohêmens alla vägar drev jag,
Childe-Haroldsdikter skrev och sönderrev jag,
ibland i sorg och punsch bland vänner smalt jag
och stundom slösade och stundom svalt jag
och gick och drömde dumt om guld och lager,
tills jag blev sjuk och ful och gul och mager.

Det var en gång, det var en Oskarsbal
en vinterkväll i stadens festlokal.
Jag stod vid dörrn, jag hade lånat fracken,
den var för lång, för vid, för hög i nacken,
mitt skjortveck, styvt och stärkt och brynt i tvätten,
stack prydligt av mot vita halsrosetten,
en knapp var borta, ena klacken sned,
min själ i olag, mitt humör ur led.

Och runt omkring mig trängdes stadens crême
i all sin prakt provinsiellt förnäm,
vår överhet stod klädd i guldgalon
kring länets hövdings ståtliga person
och vasariddarne av handelskåren
kring vår senator, brännvinsmatadoren,
och i en vrå stod major Gyldenstorm
och kapten Adelfeldt i uniform,
och här och där en löjtnant, rak och grann,
gick vridande mustaschen av och an,
och här och där det stod en skock civila
i väntande och stelt på stället vila.
Och utmed väggarne satt tant vid tant
i gult och gredelint och annat grant
och tyllomfluten, brokigt skiftande,
satt flicknoblessen, makligt viftande
med fläktorna kring sina unga drag
i flickförnämt och nådigt självbehag.

Som världserfaren kritisk pessimist
jag fann det hela tomt och fult och trist
och kände oro för min sneda klack
och för min lånade fördömda frack
och tänkte: ”Det är dumt att gå på bal”
men vänta, länets hövding håller tal.
Champagnen dracks, det ljöd ”en enkel sång
ur svenska hjärtans djup en gång.”

II.

Nu spökar det i trapporna
och i tamburn bland kapporna
den gamla goda tiden
hörs frasa genom siden,
fru Uggla seglar in.
Och gammaldags är stilen
i airen och profilen,
där sjutti år fått rita
sin skrift i hennes vita
och högvälborna skinn.

Men stolt hon bär mantiljen än
och stramt hon styr familjen än,
så hård mot vind och väder
som fordom hennes fäder
vid Lech och Holofzin.
Nu skramla braceletterna,
nu nicka nackrosetterna
och så med spel och fanor
och stass och ståt och anor
fru Uggla seglar in.

III.

Men som en lustjakt förs av morgonvindar
i lätta lovar kring en flaggfregatt,
på bröllopsfärd i myrtenprakt som lindar
sig lent om duk och mast och ror och ratt
och glädjevimplar vajande i förn
kom dotterdottern, fröken Elsa Örn.

Det sam en ljusröd ros vid hennes hjässa
bland hårets gula gammalsvenska lin,
hon förde nacken som en ung prinsessa
och hon var adligt smärt och rak och fin,
men mjuk i gången som en ung dansös
och smått behagsjuk som en borgartös.

Och hennes ögon voro arga skalkar
och hennes läppar sköto friska fram
som unga knoppars halvtutsprungna kalkar
och näsans min var trubbigt trätosam.
Det fanns ej spår av gamla mormors ståt,
en lustjakt var hon, ingen örlogsbåt.

En smäcker jakt, som just vid dagens gryning
på glada vågor nyss har stuckit ut
— och så i mormors svallvågs efterdyning
med vårvind susande i varje klut
och glädje vimplar vajande i förn
kom dotterdottern, fröken Elsa Örn.

IV.

Och med detsamma var det mig, som allt
tog gladare och skönare gestalt,
musiken ljöd mer musikaliskt ren
och mera ljust och klart blev gasens sken,
och mitt förakt för mänskorna tog slut,
och länets hövding såg rätt klyftig ut,
och vasariddarne de gingo an,
och brännvisbrännarn blev en hedersman,
och major Gyldenstorm en stel och satt
och högst sympatisk gammal toddytratt
till veteran från livets bistra brottning,
och flicknoblessen blev ett hovfruntimmer
från forna dagars trolska sagoskimmer,
och fröken Elsa Örn var hovets drottning.

Ty det var henne varje dag jag mött,
när varje dag jag trottoaren nött
förutan mål, på väg till ingenstans,
försänkt i dröm om det, som icke fanns,
och det var henne jag gjort visor om,
och det var hon, som jämt i drömmen kom
och satte sig hos mig och talte tröst
med hoppfullt glad och flickförnumstig röst.

V.

Och pratet pladdrade
comme il faut,
och valsen fladdrade
kring på tå
i vida ringar
av svarta frackar
bland fjärilsvingar
av tyll och flor
och skära nackar
och vita skor.

Det var en böljande
flod av vår,
när friskast sköljande
vågen slår
och allt för hågen
står lyckosammast
men förd av vågen
vid närmsta hörn
mot soffans damast
sjönk Elsa Örn.

Hon satt där flämtande
röd och glad,
en andehämtande
ung najad,
i skum av spetsar
och tyllomfraggad
ur valsens kretsar
med välbehag
till stranden vaggad
av böljeslag.

VI.

Emot blygheten morskt jag förstockade mig
när jag stod framför fröken och bockade mig,
och en polka jag tiggde och fick,
fröken Elsa hon smålog och bugade sig,
och jag såg, hur barmhärtigt hon trugade sig
till att ge mig en nådefull blick.

Och med mod bland de polkande trängde jag mig
och så stolt ibland virvlarne svängde jag mig
som ett krigsskepp, som går till attack.
Och så törnade vi, och så struttade vi,
som förvildade skottspolar skuttade vi,
och bakut flög min lånade frack.

Fröken Elsa blev rädd, men betvingade sig
och hon gjorde sig lätt och bevingade sig
för att följa, när takten gick vill.
Och så nätt som Titania trippade hon,
men ibland under svängarna kippade hon
efter andan och bleknade till.

Med sin oro och ångest hon smittade mig
och till sist blev hon ond, så hon tittade mig
från förståndet och takten och allt,
och mot borden och stolarne strandade vi
och i skeppsbrott vid soffhörnet landade vi
— fröken Elsa skrattade kallt.

VII.

Och jag förstod, att nu var allt förbi,
och i min själ kom mörk melankoli,
jag hade dansat bort min lycka, jag,
och malört drack jag nu i långa drag,
och vart jag såg var livet dött och skumt,
och allting tölpigt, allting blygt och dumt
i trånga fjättrar åter inneslöt mig,
jag snodde runt med tummarne, jag snöt mig,
jag tittade i tak och golv och vägg
och lekte med mitt unga skägg.

Och fröken Elsa Örn hon såg därpå,
hon undrade, hon kunde ej förstå
mitt hjärtas tysta sorg, min andes ve,
hon bet i läppen för att icke le,
men blev förvånat allvarsam till sist
och såg förläget på sin fina vrist.

Då föll det plötsligt på mig ett begär
att vara tragisk som prins Hamlet är,
den dystert sköne galenskapsaktörn,
och säga: ”Gå i kloster, fröken Örn!”
Det blev ej så precis, men dock ett tal,
vars make aldrig hållits på en bal.

VIII.

Jag såg mot golvet och jag sade: ”Fröken,
ni vet väl, att ungdomen är död
och kärleken förbi, vårt liv en öken,
där mänskorna gå kring som bleka spöken
och se, hur illusionen flyr med röken
från aftonlägereldens sista glöd.

Vår resas enda mål är blott att fara,
se, bakom hägringen är allting tomt,
ett tomt, ett ändlöst gäckande Sahara,
dit vi förirrats att begravas bara”,
då sade fröken häpet: ”Kors bevara”
och knäppte händerna tillsammans fromt.

Jag såg mot golvet mörkt och tungt jag sade:
”Ni söker döva sorgen med ett skratt,
ni hör till dem, som ännu äro glade
i bilans skugga som Scheherazade,
när dag till dag av hotat liv hon lade
med hjälp av dikt, förlängd från natt till natt.

Men tingens lag den lyss på ingen saga
och smeks ej av blid av någon flickas hand,
och den sultanen kan ej dikt bedraga,
han slår de starka och han slår de svaga,
han är Samúm, vad hjälper le och klaga
mot ökenstormens virvelhav av sand.

Ni tror er famna glädjen här på balen
— det är en skalle av en död, ni kysst!
Vi söka njutningen, vi finna kvalen,
vi tro på kärnan och vi äta skalen"
- då sade fröken ängsligt: ”Är ni galen?”
och det blev plötsligt mycket, mycket tyst.

Sen sade jag: ”Ja, när förnuftet frossar
som gam på lever, då är vanvett sunt,
när livets glädje sista sol förblossar,
är galenskapen frälsarn, som förlossar”,
då sade fröken: ”Ja, för sjuka gossar,
för unga flickor är alltsammans strunt!”

IX.

Och fröken Elsa drog på segertåg,
en smäcker jakt, i dansens vita våg,
hur mjukt hon lovade, hur skönt hon sam,
hur ädelt rest var hennes fina stam,
hur stolt hon seglade från arm till arm
med smidigt liv och högtuppburen barm!

Och runt omkring mig vällde sorlets ström,
jag hörde intet, jag var sänkt i dröm,
jag ville sörja riktigt sorgetungt,
men kunde ej, mitt sinne var för ungt,
och tänkte mot min vilja: det är dumt
att se på allt så tungt, så sjukt, så skumt,
och såg i en vision, hur själv jag satt
med fröken Elsa Örn en stjärnljus natt
i någon park på någon enslig bänk
vid någon sjö, som slog med skvalp och stänk,
och över oss föll månens svala regn
av mystiskt sken från saga och från sägn,
jag byggde underbara slott av luft
och månskenglans och vackert oförnuft.

X.

Du skall ej tro att livet dör i döden,
nej, långa, långa, evigt unga öden,
om vilkas slut ej någon aning vet,
vi genomleva i lycksalighet.

I sjunde himlens högsta högtidssal
är harpoklang och sång och evig bal
och mäktigt går musikens återskall
i pelarsalen av kristall.

     *

Stjärnkronor bryta sin brokiga glans
i gnistrande prismor och kuber,
ärkeänglarnes döttrar,
sänkande blyga sin ögonfrans,
dansa med unga keruber,
släpen som skimrande dimmor,
stråldiademen som stjärnskottstrimmor
sväva omkring i behagfull dans,
lockarne fladdra så lätt som när vinden
driver en sommarens sky,
kärleksdrömmarnes dagrar
falla som rodnad på kinden,
sprida sig, flamma och fly,
ögonen lysa förunderligt klara,
sakta ibland ur de dansades skara
sväva de älskande paren i dans,
söka sig väg genom salen och hinna
tysta gemak, där i kronorna brinna
stjärnor av dunklare glans.

     *

Och salighet bjuds kring i fulla skålar,
en dryck av lyckans doft och hoppets strålar
— man läppjar tankfullt då och då ur skåln,
behagligt sträckt på mjuka purpurmoln.
Gud Fader sitter glad på tronens höjd
och ser och ler och nickar takt förnöjd
och känner kärlek utan gräns och mått
och tycker allting vara ganska gott.

Vi träda fram med något skygga fjät
ibland de dansande otaliga
och buga höviskt för Hans Majestät:
”Vi äro komna att bli saliga
från ett bedrövligt gammalt småstadshörn
— det här är jag och detta Elsa Örn!”

Då ler Gud Fader med ironisk min,
men farfarsaktigt god är ironin:
”Det fägnar mig att se ett sådant par,
och håll till godo med vad huset har
och tag en sväng med dessa andra unga,
som dansa vals så himlavalven gunga!”

Vi dansa ut, vi dansa natten lång
och när vi tröttna på vår dans en gång,
så finnes säkert vid Guds Faders hov
i någon vrå en undangömd alkov,
vi smyga dit, en livsvarm flod,
som liknar ungt och friskt förälskat blod,
av idel kärlek i vårt väsen strömmar
— vi slumra in, vi drömma sköna drömmar!