Muhammed: Skillnad mellan sidversioner

Muhammed (till höger) får sin första uppenbarelse från ängeln Gabriel. Miniatyr på pergament från Jami' al-Tawarikh av Rashid al-Din, utgiven i Tabriz, Persien, 1307.

Muhammed (arabiska: محمد, Muḥammad, svenskt uttal: [mu'haməd], på arabiska i religiös kontext: [moˈħæmæd], "den prisade"), född omkring 570 i Mecka som Muḥammad ibn ‘Abdullâh, محمد بن عبد الله بن عبد المطلب, död 8 juni 632 i Medina i nuvarande Saudiarabien, var en religiös, politisk och militär ledare som enade Arabiska halvöns stammar. Han grundade religionen islam. Enligt muslimsk tro var han den sista profeten som kom efter profeten Jesus.

Allmänt

Muhammed är enligt muslimer Guds (Allahs) sista profet, profeternas sigill, som under en period på 23 år fick ta emot islams heliga budskap, Koranen, genom uppenbarelser från Gud, via ärkeängeln Gabriel (Jibril). Muhammed nämns också i den muslimska trosbekännelsen: "Det finns ingen gud utom Gud och Muhammed är hans sändebud".

Muslimer betraktar Muhammed som rasulullah: "Guds budbärare". Hans ursprungliga tillnamn var al-Amin, "den trovärdige". Han är även känd inom den islamiska kulturen som Mustafa ("den utvalde") och rahmatan-lil-'alamin ("Guds utsände barmhärtighet åt mänskligheten"). Vördnaden bland vissa muslimer är stor. Muhammed och omnämnandet av hans namn kan i traditionell skrift eller tal följas av frasen SAW, (sallā allahu ʿalayhi wa sallam, صل الله عليه وسلم), arabiska för "Guds frid och välsignelse vare över honom". Liknande fraser används i religiösa sammanhang ibland även vid omnämnandet av andra profeter som Abraham (Ibrahim), Mose (Musa) och Jesus (Isa).

Historia

Uppväxt

Kronologi över viktiga händelser under Muhammeds tid i Mecka
ca 569	Fadern Abdullah bin Abdul Muttalib dör
ca 570	Muhammed föds i Mecka
576	Modern, Āminah, dör
578	Farfadern, 'Abd al-Muttalib, dör
ca 583	Åker på handelsresor till Syrien
ca 595	Träffar och gifter sig med Khadidja
610	De första uppenbarelserna i grottan Hira (sura Al-Alaq i Koranen)
ca 610	Blir islamisk profet
ca 613	Börjar öppet att sprida islams budskap
ca 614	Börjar få anhängare i Mecka
ca 615	Muslimsk emigration till Aksumriket i Abessinien (Etiopien)
616	Meckabornas bojkott mot hashimiterna börjar
ca 618	Inbördeskrig i Yathrib (Medina)
619	Meckabornas bojkott mot hashimiterna upphör
619	Sorgens år: hustrun Khadidja och farbrodern Abū Ṭālib dör
ca 620	Den nattliga resan
622	Uppbrott, flykt och emigration (hijra) till Medina

Muhammed föddes som Muhammed ibn Abdullah ("Abdullahs son"). Hans far, Abdullah bin Abdul Muttalib, var av Hashims släkt och tillhörde stammen Qureish; modern hette Amina. Fadern dog redan före Muhammeds födelse och modern när han var sex år gammal. Det var först farfadern Abdul-Muttalib som tog hand om honom, sedan, efter dennes bortgång, farbrodern Abu Talib.

Muhammed hade inga egna tillgångar. Han ärvde inget efter sin farfar, mamman var fattig och pappan som dog ung lämnade bara efter sig fem kameler, en mindre flock får och getter samt en slavflicka. Muhammed fick arbeta för sitt uppehälle "och arbeta särskilt hårt om han någonsin skulle lyckas få ihop tillräckligt för att kunna skaffa sig en egen kamelflock, betala vad det kostade att få en hustru och bilda sin egen familj".

Qureish var köpmän och när Muhammed var nio eller tolv år följde han med på sin första karavan. Han förblev handelsresande under den första halvan av sitt liv. Klanen hade monopol på sträckan nord-syd och var därför de enda som tjänade pengar på de utländska karavaner som färdades där. De kontrollerade affärsvärlden inom Arabien och etablerade sig som oberoende handlare med egna karavaner till Syrien och Jemen.

Mecka var ett kommersiellt centrum som sände ut och tog emot karavaner från kusten, Syrien och Persien. Mecka och omgivande städer rymde mängder av kristna och judar och det fanns kloster i Arabien. Så till exempel besökte Muhammed senare i livet enligt legenden Katarinaklostret på Sinaihalvön. Det påstås att han träffade en överenskommelse med de kristna munkarna, varigenom deras liv och egendom tryggades under muslimskt herravälde. En annan legend berättar om hur en kristen munk förutspådde Muhammeds kommande storhet under en av hans första handelsresor med en karavan.

En av Muhammeds morbröder var kristen och Kaba, det centrala templet för den förislamiska religionen i Mecka, rymde också en ikon av jungfru Maria och Jesus. Mecka var alltså en relativt kosmopolitisk stad.

Muhammed gifte sig för första gången i 25-årsåldern (omkring år 595). Hans första hustru, den femton år äldre änkan Khadidja, var förmögen och ägnade sig åt affärer. Hennes förmögenhet blev grunden för Muhammeds bana som affärsman. Trots åldersskillnaden blev äktenskapet lyckligt. Khadidja var ett stort stöd för Muhammed, och han gifte sig inte med någon annan kvinna medan hans första hustru levde. Hans senare hustrur, särskilt Aisha, var avundsjuka på Muhammeds känslor, för den kärlek och vördnad som han fortfarande kände för Khadidja, hans första hustru. Åtskilliga av Muhammeds många äktenskap tillkom av ekonomiska eller politiska skäl. Flera av de senare giftermålen gick ut på att skapa allianser med olika delar av de stammar som bodde i Arabien på Muhammeds tid. Det gällde även Aisha som var sex år när Muhammed slöt äktenskapskontrakt med hennes far Abu Bakr. Äktenskapet fullbordades genom samlag några år senare när Aisha hunnit bli nio och Muhammed 54. Abu Bakr var en inflytelserik man och blev med tiden den förste kalifen. En annan av Muhammeds hustrur, Hafsah, var dotter till den andre kalifen, Omar. Eftersom Muhammed tycks ha varit mycket fäst vid Khadidja tog han sig inga andra hustrur så länge hon levde. Efter hennes död tog han sig tio hustrur till och även två konkubiner. Khadidja och Muhammed fick två söner och fyra döttrar. Båda sönerna dog vid späd ålder. I enlighet med den ännu gällande arabiska traditionen fick Muhammed efter sin förste sons födelse tillnamnet Abu al-Qasim ("al-Qasims far"). Det är från dottern Fatima som alla Muhammeds ättlingar härstammar. Fatima ansågs stå sin far väldigt nära, och är omnämnd i flera hadither, det vill säga den nedteckande islamiska tradition som av religiösa betraktas utgå från Muhammed.

Uppenbarelsen

Muhammeds grotta på berget Hira

Muhammed började ägna sig åt religiösa betraktelser och dra sig undan för flera dagar till berget Hira i närheten av Mecka för att bedja och meditera. Det var där han började få visioner vilket anses ha inträffat när han var fyrtio år. Enligt traditionen var det i en grotta som ärkeängeln Gabriel visade sig för honom och uttalade de ord som kom att bli Koranens första kapitel. Muhammed trodde sig genom Gabriel erhålla den uppmaning från Gud, som återfinns i Koranens sura 96:l-5 (enligt den vanliga åsikten det äldsta stycket i Koranen).

De första visionerna, genom vilka Muhammed fick veta att han var kallad till att bli profet, följdes av en lång och svår period utan några som helst övernaturliga upplevelser. En kristen kusin till Khadidja - Waraqah - uppmuntrade honom, men Muhammed led av depression under denna tid. Sedan tog visionerna vid igen och fortsatte att komma på oregelbundet vis under resten av hans liv. De var enligt uppgift ibland smärtsamma. De kunde förebådas av ljud som av bjällror (hörda bara av Muhammed) och följdes av stor trötthet.

Det har förekommit många spekulationer om Muhammeds visioner. Troende muslimer är övertygade om att de var vad han sade: Guds ord förmedlade av ängeln Gabriel (som han efter de första gångerna nästan aldrig mera såg, utan bara hörde). Kritiker har hävdat att han hittade på dem (en mycket vanligt förekommande uppfattning efter korstågen och fram till modern tid), medan andra har föreslagit att han led av epilepsi. Den kroppsliga reaktionen, såsom den rapporteras i muslimska källor, äger vissa likheter med den som kunde observeras hos Sri Ramakrishna i Indien och kan även jämföras med upplevelser av kristna helgon som Teresa av Ávila (ingen av dessa lär dock ha lidit av epilepsi). Maxime Rodinson menar i sin bok Mahomet att vissa av de senare meddelandena från ängeln Gabriel kan ha varit omedvetna uttryck för Muhammeds egna önskningar (han var då en politisk ledare med stort ansvar och hög prestige), medan de tidigare uppenbarelserna förefaller vara helt autentiska.

Islamologer är ense om att det finns en ganska tydlig skillnad mellan de första uppenbarelserna, som skedde medan Muhammed levde i Mecka och ansträngde sig för att omvända stadens hedningar till ett rättfärdigt leverne, och de som kom efter att han hade flyttat till Medina och bedrev krig mot Mecka. Till att börja med vände han sig inte till judarna eller de kristna. I själva verket lånade han vokabulär och riter från judarna och tenderade till att betrakta sin egen reformrörelse som ett slags utskott från judendomen. Han och hans anhängare följde judiska seder, bad vända mot Jerusalem och fastade tillsammans med judarna.^{[källa behövs]}

Budskapet han kom med var främst varningar om den förestående domen och nödvändigheten av att leva rättfärdigt, tänka på de fattiga och underkasta sig den ende Guden. Uppenbarligen hoppades han att han genom sitt budskaps renhet och sin egen moraliska resning skulle kunna ena alla medlemmarna i det meckanska samhället. Under denna period var den enda trosbekännelsen: "Det finns ingen annan Gud än Gud". Att Muhammed inte nämns som Guds profet torde tyda på att han ville att judar och kristna skulle återupptäcka den moraliska radikalitet han predikade i sina egna religioner och stödja honom. Den omgivande miljön var starkt präglad av polyteism, även om dess inflytande ofta överdrivits av sentida muslimer.

Muhammeds himmelsfärd

Enligt Koranen 17:1 gjorde Muhammed en nattlig resa och färdades enligt traditionen från Mecka till Tempelberget i Jerusalem där han blev förd till himlen och fick möta Gud. Den nattliga resan företogs omkring 620.

Budskapets politiska innebörd

"Muhammed predikar" (1840- eller 50-talet) av Gregori Gagarin.

Först vände sig Muhammed enbart till en mindre krets, bland dem fostersonen Ali, sin hustru Khadidja och vännen Abu Bakr, men senare också till hela sin stam Qureish. Han mötte dock motstånd bland sina stamfränder och vann anhängare främst bland de som tillhörde svagare stammar eller hade ringa ställning i samhället. Motståndet från den styrande klassen var hårt, och till följd av uteslutande från den livsviktiga klansolidariteten fick flera tidiga muslimer sätta livet till, medan de rika araber som följde Muhammed fick uppleva bojkott och förnedring. Ganska snart emigrerade en grupp av dem till Abessinien, där somliga blev kristna. Detta var den första emigrationen (hijra).

Muhammeds roll som profet var från första början politiskt färgad. Han ville förvandla samhället, för att göra detta måste han antingen vinna över de mäktiga i samhället eller själv ta deras plats. Eftersom alla stadsbor inte var intresserade av vad en ung man från en ganska obetydlig klan hade att säga om deras leverne som snart började hota om att göra sig av med honom, var det andra alternativet som föreföll mera realistiskt: Muhammed beslöt sig för att dra sig undan till en annan stad, där han kunde samla sina krafter och sätta upp ett exempel.

Islams tidiga år

Muhammed antog alltså 622 en inbjudan från grannorten Yathrib där några av hans anhängare gjort honom känd. Enligt traditionen accepterade araberna i Yathrib honom som profet eftersom de i diskussioner med judarna i staden hade fått det berättat att en sådan skulle komma dit. Från och med Muhammeds tid kom staden att kallas profetens stad, Medina (Medinat an-nabi, "profetens stad"). Denna händelse utgör startpunkten för islams tideräkning och kallas för den andra eller stora utvandringen.

I Medina blev Muhammeds verksamhet uttalat politisk och de medinska uppenbarelserna återspeglar detta. För att hantera det militära hotet från Mecka sände han ut razzior för att blockera och sabotera deras kommers, och lät i ett fall lönnmörda en diktare som hade skrivit nidverser om honom och vad de ansåg var hans politiska ambitioner. Muhammed var tvungen, för att överleva, att gå i allians med judar och icke-muslimska stammar och ställde inte krav på att de skulle omvända sig förrän hans egen grupp hade blivit stark nog att klara sig utan dem. De fientligt inställda ledarna i Mecka försökte vid flera tillfällen anfalla och krossa den muslimska gruppen i Medina, men misslyckades. De mest kända striderna utkämpades år 624 vid Badr, 625 vid Uhud och 627 vid Medina. Staden Khaybar som beboddes av judar intogs av Muhammed år 628.

Judarna fördrivs

De judiska stammarna utgjorde ett hot mot den nya islamiska församlingen. De två största klanerna var Banu Nadir och Banu Qurayza. Genom att hålla fast vid sin egen religion ifrågasatte de sanningen i Muhammeds uppenbarelse och han förnekades som profet. På grund av detta och det militära hot som judarna utgjorde, fördrev Muhammed de judiska stammarna från Medinaområdet

Det var också vid denna tid som han bröt med de judiska traditionerna, upprättade en egen fastemånad och började bedja vänd mot Mecka.

Osmansk avbildning av Muhammed från 1595.

Segern över Mecka och Muhammeds sista år

Muhammeds strategi och sammanhållningen bland muslimerna bröt till slut ned motståndet i Mecka. År 630 var han stark nog att inta staden, vilket han gjorde utan våldsamheter. Hans första handling var då att förrätta sin andakt i Kaba och där rensa helgedomen från avgudabilder. Mot hösten samma år företog han ett stort fälttåg med ända till 30000 man mot det bysantinska riket. Men hären kom aldrig längre än till Tabuk, ungefär halvvägs mellan Medina och Jerusalem. Sedan Muhammed där mottagit de kringboende kristna stammarnas hyllning, återvände han till Medina. På den Arabiska halvön underkastade sig den persiske ståthållaren i Jemen och detta lands småfurstar Muhammeds islamiska välde, sydkustens riken skickade sändebud med gåvor, och många kristna stammar erkände sig skattskyldiga. I mars 632 företog Muhammed sin sista vallfart, "avskedets vallfart", till Mecka och påbjöd då en mängd borgerliga och religiösa stadgar, bland vilka den om det rena månåret utan skottdagar. Efter sin återkomst till Medina insjuknade han och dog den 8 juni 632 i Aishas hus. Han begravdes där han dog, i Masjid an-Nabawi i Medina, som är islams näst heligaste plats.

Muhammeds släktträd

Muhammeds släkt fortplantades endast genom dottern Fatima, som i sitt giftermål med Muhammeds kusin och fosterson Ali erhöll sönerna Hasan och Husayn.

Muhammeds familj med släktskap till senare kalifer och shiaimamer.

Abd Manaf

Abd Shams

Hashim

Umayya

Abd al-Muttalib

al-Abbas

Abdullah

Abu Talib

Muhammed

Fatima

Ali ibn Abi Talib

Umayyadiska kalifer

Shiaimamer

Abbasidiska kalifer

Muhammeds hustrur

Ett av de vanligaste sätten att bilda politiska allianser var att gifta sig med någons dotter eller syster. Månggifte förekom också för att en kvinna inte skulle vara försvarslös och utsatt för vanära. Enligt Koranen kan en man inte ha fler än fyra hustrur, kan inte ta sig en ny hustru utan den främsta hustruns tillåtelse och måste vara i stånd att försörja dem alla. Muhammed stipulerade också att alla hustrur måste behandlas jämlikt. Eftersom Muhammed ansåg sig vara en stor ledare gifte han sig själv långt flera gånger än han tillät sina efterföljare göra. Han gifte sig elva gånger, men två av hans hustrur dog före honom. Mot slutet av sitt liv hade han nio hustrur.

I åtminstone två fall gifte sig Muhammed sannolikt därför att han förälskade sig i kvinnan ifråga: Khadidja hans första hustru, och Aisha, som bara var ett barn på sex år när äktenskapet ingicks, men nio när han fullbordade det genom samlag.

Muhammeds giftermål med Zaynab bint Djahsh, som var hans kusin, var komplicerat. Efter att ha sett den gifta Zaynab, mycket lätt klädd efter ett bad, dolde Muhammed inte sin åtrå till henne. Zaynabs make Zayud ibn-Harithah, som var Muhammeds adoptivson, erbjöd sig genast att skilja sig från henne, vilket Muhammed avrådde. Zayud upprepade sin erbjudan nästa dag, men Muhammed rådde honom återigen att behålla sin hustru. Det visade sig dock att äktenskapet mellan Zayud och Zaynab hade varit olyckligt, och till slut enades båda parterna om att ta ut skilsmässan. Eftersom äktenskap med en adoptivsons före detta hustru enligt arabisk tradition var förbjudet undanröjde Gud detta hinder i en uppenbarelse (Koranen 33:37) och Muhammed gifte sig med Zaynab.

Muhammeds exempel på månggifte och fokus på familjestrukturens vikt i samhället satte gränser för den asketiska trenden bland araberna, även om han själv ofta fastade och levde i avhållsamhet och uppmuntrade till detta.

Lista över hustrur

1. Khadidja bint Khuwailid var kristen från Syrien och äktades 595 och var Muhammeds enda hustru medan hon levde. Tillsammans med konkubinen Maria var hon den enda som gav Muhammed några barn. Hon dog 619.
2. Sawda bint Zamaa gifte sig med Muhammed 619, samma år som Khadidja dog.
3. Aisha bint abu Bakr äktades av Muhammed även hon 619. Hennes ålder är omstridd, men sannolikt gifte hon sig med Muhammed vid 6 års ålder, äktenskapet fullbordades sedan vid 9 års ålder. Hon sägs vara den mest älskade av Muhammeds hustrur.
4. Hafsa bint Umar ibn al-Khattab gifte sig med Muhammed 625.
5. Zainab bint Khuzaima gifte sig med Muhammed 626 men dog endast några månader efter att äktenskapet hade ingåtts.
6. Hind bint abu Umayya (kallas Umm Salama) äktades 626 och var den hustru som levde näst längst.
7. Zaynab bint Djahsh, adoptivsonen Zayuds frånskilda hustru.
8. Djuwayriya bint al-Harith var en krigsfånge som gifte sig med Muhammed 626.
9. Safiya bint Huayy var judinna som efter att ha konverterat till islam gifte sig med Muhammed år 627.
10. Ramla bint abu Sufyan (kallad Umm Habiba) gifte sig med Muhammed 628.
11. Maimuna bint al-Harith var Muhammeds sista hustru och äktenskapet ingicks 629. Det var också hon som levde längst av hustrurna.

Konkubiner

1. Raihana bint Zaid var judinna och om hon var hustru eller konkubin är osäkert.
2. Maria var kristen kopt från Egypten och födde Muhammed en son 630, Ibrahim.

Profeten Muhammed.
Från boken Muhammeds Himmelfärd som skrevs 1436 i Herat, Afghanistan och som nu finns i Bibliothèque Nationale i Paris.

Muslimers syn på Muhammed

Muhammed varnade starkt sina efterföljare för att begå vad han ansåg var de kristnas misstag och upphöja honom till gudomlig nivå. Han underströk att han var en vanlig människa med en ovanlig, ja, unik uppgift och att de enbart skulle följa Koranen. Genom sina snabba erövringar av mycket gamla kulturområden befolkade mest av kristna och zoroastrianer fick muslimerna ett starkt tillskott av andra seder och synsätt.

Muhammed, liksom de tolv stora imamerna, anses av shiamuslimer vara ofelbara. Enligt Sunnimuslimer så var Muhammed inte ofelbar i handling, utan bara i hans ofelbart nedtecknande av Guds ord – Koranen.

Enligt många muslimer får Muhammed inte avbildas; detta är dock en omstridd fråga inom islam och det har genom historien förekommit avbildningar av Muhammed även i muslimsk litteratur och konst. I nutid har avbildandeförbudet lett till kontroverser. Filmen Mohammed - härföraren (1976) av den muslimske filmmakaren Moustapha Akkad skildrar Muhammeds livsgärning utan att han syns i bild eller hörs tala men blev trots detta kontroversiell. 2005 ledde Muhammedbilderna i Jyllands-Posten till omfattande kontroverser.

Icke-muslimers syn på Muhammed

Traditionellt räknar varken judendomen eller kristendomen Muhammed som profet. Dante avbildade i Inferno Muhammed som en "söndrare av religionen" som därför evigt pinas i helvetet. Detta torde vara en ganska ackurat bild av hur Muhammed har betraktats under många århundraden bland judar och kristna.

Inom historieforskningen finns en bild av Muhammed som härförare och politiker, samt grundare till en av världsreligionerna.

Bahaier hävdar att Muhammed är en i raden av de "stora själar" som Gud utser till gudsuppenbarelser. Dessa gudomliga uppenbarare framställer Guds vilja för mänskligheten när denna nått ett nytt mognadsstadium. Muhammed betraktas således inte som den siste profeten och senare uppenbarare, som Bahá'u'lláh, anses ha rätt att upphäva religiösa lagar stiftade av dem som föregått honom. Enligt en del källor berodde Muhammeds uppenbarelser på att han hade epilepsi, den förste lärde som hävdade detta var den bysantinske historikern Theofanes Confessor.

Bahá'íerna betraktar Muhammed som Guds ende uppenbarare i Muhammeds religionsordning, vilken avslutades år 1260 enligt muslimsk tideräkning (1844) i och med att Báb framträdde. Muhammed anses särskilt ha riktat sig till de folk i Mellanöstern som inte hade tagit till sig kristendomen och judendomen. Han framträdde i Mecka där klaner och stammar låg i krig med varandra och där laglöshet och kränkning av kvinnor var mycket vanligt. Eftersom Muhammed anses ha övervunnit allt detta och skapat en vidsträckt civilisation under Gud riktar sig hans uppenbarelse till hela mänskligheten. Bahá'íerna håller därför Muhammeds uppenbarelse för en oumbärlig byggsten i Guds religion, i samma grad som Kristi uppenbarelse. Koranen är enligt Bahá'u'lláh Guds ord, men traditioner och berättelser om Muhammeds liv ges ingen större relevans av källkritiska skäl.

Källor

Tryckta källor

• Armstrong, Karen (2006) (på engelska), Mohammad, New York, USA: HarperOne 
• Lings, Martin (2006) (på engelska), Muhammad: His Life Based on the Earliest Sources (3), Rochester, USA: Inner Traditions, ISBN 978 1 59477 153 8 
• Nasr, Seyyed Hossein (2001) (på engelska), Ideals and Realities of Islam, The Islamic Texts Society 
• Rodinson, Maxime (1975) (på franska). Mahomet.. Collection Points. Série Politique, 0554-5412 ; 17. Paris: Seuil. Libris 4636193. ISBN 2-02-000321-X 
• Rogerson, Barnaby (2004) (på engelska), The Prophet Muhammad (2), London, Storbritannien: Abacus, ISBN 0 349 11586 9 
• Sina, Ali (2008), (på Google Books) Understanding Mohammed, http://books.google.com/books?id=bDOlAjrkZl8C&pg=PA113&lpg=PA113&dq=muhammad+epilepsy&source=bl&ots=-O7vr3k3rb&sig=NxUX_Z0DkhfmhcCFDik-8SprmiE&hl=sv&ei=J-zSS4D1HeSdOK2pxOwC&sa=X&oi=book_result&ct=result&resnum=10&ved=0CEMQ6AEwCTgK#v=onepage&q=muhammad%20epilepsy&f=false (på Google Books) 
• Watt, W. Montgomery (1974) (på engelska). Muhammad: prohet and statesman. Galaxy book, 0433-1133 ; 409 ([New ed.]). New York: Oxford U. P. Libris 4632783. ISBN 0-19-881078-4 
• Walker, Benjamin (1998) (på engelska). Foundations of Islam: the making of a world faith. London: Peter Owen. Libris 5519262. ISBN 0-7206-1038-9 

Webbkällor

• Muhammed i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1913)
• Allama Sheikh Yasser Al-Habib, A'isha was not a child when the Prophet married her, arkiverad från ursprungsadressen den 2011-07-23, https://web.archive.org/web/20110723013025/http://alqatrah.net/en/edara/index.php?id=91 
• Shanavas, T.O., Was Ayesha A Six-Year-Old Bride? The Ancient Myth Exposed, http://www.studying-islam.org/articletext.aspx?id=935 

Se även

• Bahá'í och Muhammed
• Muhammedbilderna i Jyllands-Posten

Litteratur om Muhammed på svenska

• Muhammed: hans liv enligt de tidigaste källorna, 2008, ISBN 978-91-977090-0-2, Martin Lings, (Semazen publications)
• Kapitel 3 ("Profeten och den profetiska traditionen") i antologin Vid det klara morgonljuset: Essäer om islams andlighet, förord av Jan Hjärpe, 2006, Seyyed Hossein Nasr (Proprius)
• Profeten Muhammed : hans liv och samtid, 2004, ISBN 91-46-20409-1 (inbunden), Barnaby Rogerson (Wahlström & Widstrand)
• Muhammed : en biografi, 2003, ISBN 91-37-12220-7 (inbunden), Karen Armstrong (Forum)
• Profetens hustrur, 1998, ISBN 91-88992-27-6, Magali Morsi (Alhambra)
• Muhammeds nattliga färd till himlen och underjorden : den muslimska traditionen berättar hur Muhammed en natt blev förd till himlen och fick möta Gud / berättad av Sophie Pommier, 1996, ISBN 91-86212-45-1 (inbunden), Sophie Pommer (Hjulet)
• Muhammed : hans liv och hans tro, 1967, (Bearbetad och aktualiserad upplaga av Geo Widengren), Tor Andrae (Natur och kultur)
• Muhammeds historia. Efter Gibbon. Öfversättning af J. Ekelund, 1817, Edward Gibbon (Hedmanska)

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Muhammed.
  Bilder & media
• Det här är Muhammed
• Muhammed i Libris