[go: nahoru, domu]

Hoppa till innehållet

Estnisk litteratur

Från Wikipedia

Den estniska litteraturen (på estniska eesti kirjandus) är den litteratur som skrivits med det estniska språket.

Späda begynnelser

[redigera | redigera wikitext]

På estniska utgavs redan under 1520-talet flera av Martin Luthers texter men stora delar av utgåvorna togs i beslag och eldades upp under förevändningen att de var hädiska. Med den svenska dominansen under 1600-talet inleddes arbetet med en estnisk bibelöversättning. Det var en uppgift som drog ut på tiden och första upplagan utkom 1739. Kristjan Jaak Peterson(en) (1801–1822) nämns ofta som den estniska skaldekonstens fader. Merparten av dennes produktion utgjordes av idylliska dikter skrivna efter nyklassicistiskt mönster. Rigafödde Peterson var en av sin tids yppersta språkbegåvningar; som tjugoåring talade han och skrev förutom de grekiska, latin, hebreiska och italienska också alla nordeuropeiska språk förutom holländska, samiska, norska och danska. För detta beundrades han av sin samtid, som dock inte alls kände till hans lyriska begåvning. Faktiskt skulle det dröja till hundraårsminnet av hans död, till 1922, innan Petersons dikter kunde utges.

Nationellt uppvaknande i litteraturen

[redigera | redigera wikitext]

När estniskan etablerade sig som litteraturspråk under 1800-talet skedde det som en del av den romantiska kulturrörelsen. Det intellektuella livet i norra Baltikum fick ett uppsving när universitetet i Tartu öppnade på nytt 1802. Denna akademi hade grundats 1632 när Estland stod under svenskt styre. Lärosätet i Tartu dominerades vid 1800-talets början av tyska lärda och tyskt språk. En estnisk framstöt skedde när Estniska lärda sällskapet (Õpetatud Eesti Selts) grundades 1838. Föreningen var angelägen att sprida kunskap om estnisk historia och litteratur, men i praktiken stod man på bar backe eftersom utomordentligt lite fanns nedtecknat. Man tvingades ut i fält för att uppteckna. Primärt drömde man om att upptäcka en mäktig nationell hjältedikt. 1839 föreslog gruppens ledare Friedrich Robert Faehlmann (1798–1850) att en sådan skulle byggas runt de estniska Kalevipoeg-legenderna.

I Kalevipoeg utför huvudpersonen mirakulösa bragder. Han är på samma gång kung, en hårt arbetande bonde och krigsman som försvarar sitt land mot invaderande folk vilka tvingas böta med livet på grund av sin erövringslystnad. Den totala avsaknaden ab romantisk kärlek är ett utmärkande drag i Kalevipoeg. De positiva relationerna mellan berättelsens människor kännetecknas stället av stoisk aktning och hänsynstagande.

Friedrich Reinhold Kreutzwald (1803–1882) var den som till slut sammanställde och utgav Kalevipoeg. Publiceringen skedde med vissa förhinder; det blivande estniska nationaleposet lyckades inte passera den tsaristiska censuren vid första försöket 1853 eftersom texten ansågs politiskt känslig. 1857 kunde emellertid Kalevipoeg utkomma som vetenskaplig publikation med en som censuren hoppades begränsad läsekrets. Kreutzwalds målsättning var dock att ge samtliga ester tillgång till sitt litterära arv, men han saknade kapital för en större upplaga. Saken fick en lycklig lösning 1859 sedan vetenskapsakademin i S:t Petersburg belönat Kreutzwald med en större penningsumma. Tre år senare kunde en folkupplaga av Kalevipoeg tryckas i Kuopio. Censuren var mildare i Finland än på andra sidan Finska viken. Det skulle emellertid dröja ett tiotal år innan eposet blev den folkläsning som Kreutzwald och de estniska lärda i Tartu hade hoppats på.

Litteratur med självständighetskrav

[redigera | redigera wikitext]

Vid sidan av Kreutzwald var Lydia Koidula (1843–1886) viktig för det litterära Estlands uppvaknande. Koidula inledde sin karriär som översättare samt som skribent i tidningen Postimees. Koidula gav ut två diktsamlingar: Waino-Lilled (Ängsblomster, 1866) och Emmajõe Öpik ([Floden] Emajõgis näktergal, 1867). Båda samlingarna utgavs anonymt och innehöll fosterländsk lyrik med ett uttalat självständighetskrav. I den första vågen av nationellt uppväckta estniska diktare ingick även Juhan Liiv (1864–1913). Liivs diktning bars upp av patriotiska motiv och hyllningar till den estniska naturen. Hans levnad var en allt igenom sorglig historia. Efter en fattig uppväxt fick han läsa vid gymnasium i Tartu, ett projekt Liiv avbröt eftersom hälsan vacklade. Ett misslyckande som journalist följdes av havererade poetiska ansatser. Efter två års letande fann Liiv en utgivare till boken Vari (Skuggan, 1894). Berättelsen om den faderlöse och livegne pojken Villu blev faktiskt en succé. Gården där Villu hör hemma är ett feodalt helvete under ledning av den oinskränkt härskande, tyske baronen som godtyckligt pryglar sina undersåtar. Ifråga om psykologi och handling finns tydliga paralleller mellan Vari och Martin Andersen Nexøs Pelle Erövrarenromaner. Någon marxistisk tendens som hos Nexø hittas förstås inte i Liivs text. Det stod klart att Liiv tacklade plötslig framgång lika illa som de tidigare återkommande bakslagen. En period var han inskriven på sinnessjukhus i Tartu. För att göra Liivs sista tid på jorden uthärdlig samlades pengar in genom diktarkollegan Friedebert Tuglas försorg. Tuglas skaffade också Liiv en ny förläggare varefter den gamles dikter utgavs i samlingsvolym. Vid flera tillfällen påstod Liiv att inre röster kallade honom till Polen. I november 1913 blev Liiv kastad av Polentåget. Ytterrocken blev kvar ombord och under vandringen tillbaka i bara skjortärmarna ådrog han sig en dödsbringande lunginflammation. Det bistra livsödet i kombination med den nationellt färgade diktningen har gjort Juhan Liiv till något av nationell, litterär martyr i Estland.

Eduard Vilde verkade som krigskorrespondent under världskriget första år, 1914–1915 och i sina skönlitterära texter låg Vilde nära naturalismen i Émile Zolas tappning. Vildes mest betydande verk är romanen Mahtra sõda (Kriget i Mahtra, 1902) som först utkom som följetong i tidningen Teataja. Berättelsen uppnådde en sådan framgång att lässugna människor skockades i hundratal utanför tidningshuset varje morgon för att snarast möjligt ta del av dagens avsnitt. Liksom många diktarkollegor drogs Vilde med i den radikala nationaliströrelsen och deltog i 1905 års revolt. Ochranan hämnades genom att låta beslagta Vildes bakgrundsmaterial till ett kommande planerat romanbygge. Vilde fann det för gott att fly utomlands men återkom till Estland efter självständighetsproklamationen i februari 1918.

Litteraturen i den första republikanska eran

[redigera | redigera wikitext]

Rysslands nederlag i första världskriget banade vägen för Estlands självständighet. I ett slag förändrades litteraturens och yttrandefrihetens villkor. Utländska impulser nådde lättare fram. En urban estnisk kultur växte fram i Tallinn och Tartu vilket var en förutsättning för modernismens genombrott.

Rörelsen Noor-Eesti (Unga Estland) var modernistiska pionjäer. Noor-Eesti, vars glansperiod var 1910-talet, fogade sig varken i kravet på en litteratur som skulle sätta problem under debatt eller gagna den nationella saken. Ungesterna hade ett upprop som sade: "Vi vill ha mer kultur – låt oss förbli estländare men låt oss också bli européer!" Rörelsens två förgrundsgestalter var nyromantikern Gustav Suits (1883-1956) och Friedebert Tuglas (1886-1971). Dessa båda argumenterade hetsigt för att bryta med realismens gråvädersskildringar och ratade den eländiga landsbygden som litterär skådeplats. Främst riktade ungesterna sin kritik mot Eduard Vilde men denne verkade mest av allt upplivad av angreppen och svarade med att skriva sin dittills starkaste roman: Mäeküla piimamees (Mäeküles mjölkkusk, 1916) ett tragikomiskt porträtt av dekadent herrgårdsliv. Friedebert Tuglas författarskap består av prosaskisser, reseskildringar, en biografi över författaren Juhan Liiv samt romanerna Felix Ormusson (1915) och Väike Illimar (1937). Även Tuglas deltog på upproren 1905 och flydde sedan till Helsingfors där han småningom skrev klart debutromanen. Siurugruppen hette en annan gruppering som intensivt framhöll kravet på konstnärlig individualism. Gruppen tog namnet efter en fågelgestalt i Kalevipoeg. Gruppens största diktarbegåvning var Marie Under (1883-1980). Hon skrev en klassisk meter – sonetten var hennes favoritform med ett åtminstone antytt erotiskt innehåll. Marie Under kom i likhet med Suits i andra världskrigets slutskede till Stockholm där hon levde obemärkt. Anton Hansen Tammsaare (1878-1940) ingick i både Siurugruppen och Noor-Eesti. Han räknas som mellankrigstidens viktigaste estniske prosaist och överskred gränserna för alla litterära program. Tammsaare nådde kulmen av sitt författarskap med sviten Tõde ja õigus (Sanning och rätt, 1926-1933).

Vid 1930-talets mitt påverkades litteraturens villkor i Estland ännu en gång av politiska händelser. Auktoritära högerregeringar grep makten och påbjöd vad som benämndes en ”positiv likriktning” av litteraturen. Återigen trädde landsbygden i förgrunden vilket innebär nödår för modernismen. I stället gynnades diktning om nationens påstått ärorika förflutna. Åtskilliga romaner skrevs om frihetskriget efter den estniska republikens födelse. Ett annat tema som främjades var det medeltida motståndet mot de tyska ordensriddarnas inträngning i Baltikum. Den mest betydande estniska mellankrigstida författaren inom den historiska genren hette Mait Metsanurk (1879-1957). Metsanurks befolkade sin prosa med strävsamt arbetande bondebefolkning. Ett centralt verk i hans produktion var Ümera jõel (Vid floden Ümera, 1936). Ytterligare en litteraturgrupp bör nämnas: Magikerna, med förgrundsgestalten Betti Alver (1906-1989). Magikerna anknöt till Arthur Rimbaud och den franska symbolismen. Alver grundade sin dikten på känslokaos och hög intensitet. Orbit-kretsen var en annan gruppering som redan under den första självständighetsperioden hyllade kommunismen, i alla fall fram till 1934 då man tillfälligt splittrades. Efter 1945 engagerades Orbitdiktarna för att med stigande olust skriva hyllningsdikter till Josef Stalin.

Exillitteratur efter andra världskriget

[redigera | redigera wikitext]

Tiotusentals ester flydde 1944. Då etablerades exilestniska förlag, bland annat Eesti Kirjanike Kooperatiiv i Lund av författarna Valev Uibopuu, August Gailit och Bernard Kangro. Den sistnämnde ledde dess verksamhet. Förlaget var verksamt 1950-1994 och gav ut bland annat dessa författare bosatta i Sverige:

I Stockholm bildades Estniska författarförbundet i utlandet[a], som leddes i tur och ordning av författaren August Mälk(en), poeten Kalju Lepik(en) samt författaren och läkaren Enn Nõu(en).

Ett annat förlag var Orto(en), grundat 1944 av Andres Laur(et) (1908–1973) och huvudsakligen verksamt i Kanada.

Från Stalins död

[redigera | redigera wikitext]

Stalins död 1953 skapade förutsättningar för ett lättare systemskifte. Sedan Nikita Chrusjtjov på kommunistpartiets tjugonde kongress 1956 dömt ut stalinismen kunde många ester vända tillbaka från Sibiriens fångläger. Till hemvändarna hörde Tallinnfödde Jaan Kross (1920-2007). 1958 var Kross en debuterande poet. Idag är Kross en av Estlands mest uppburna författare med en stor internationell läsekrets, emellertid inte som lyriker utan genom ett outtröttligt arbete i den historiska romangenren. I romanerna Keisri hull (Kejsarens galning, 1982), Professor Martensi ärasõit (Professor Martens avresa, 1984) och Rakvere romaan (Romanen om Rakvere, 1982) använde Kross historiskt stoff med paralleller till sin egen samtid. Två grundtema återkommer: beskrivningarna av hur förtryck och lidande har gisslat människor i olika tider samt hur omutbara sanningssägare alltid kommer att utmana sin tids makthavare. I berättelsen om professor Martens är sanningens relativa värde huvudtemat, men berättelsen har också karaktär av personlig rannsakning. Martens får på en resa till Sankt Petersburg anledning att tänka över sitt liv och finner att mycket av den egna framgången bygger på halvsanningar och egen förmåga att inordna sig. Handlingen har åtminstone en yttre likhet med Ingmar Bergmans film Smultronstället (1957) där en annan professor, Isak Borg, under en resa ser tillbaka på sitt eget liv. I Romanen om Rakvere ligger handlingen till 1700-talet då invånarna i staden Rakvere försöker tillkämpa sig stadsprivilegier och en större frihet än vad som är möjligt i det feodala samhället. I romanen Väljakaevamised (Utgrävningar, 1990) återvänder Peeter Mirk till Estland efter flera år i fångenskap. Hans väg att återuppta arbetet som jurist visar sig stängd. Kross mer än antyder att juridiskt arbete är en omöjlighet i ett samhällssystem byggt på lögner. I stället får Mirk arbeta med arkeologiska utgrävningar. Jaan Kross är ett stort författarnamn, inte bara i hemlandet. Han har flera gånger nominerats till Nobelpriset i litteratur.

Kassettgenerationen och nativismen

[redigera | redigera wikitext]

Mellan 1962 och 1968 framträdde i Estland en ny generation poeter: kassettgenerationen. Den kollektiva benämningen kom av att medlemmarnas diktsamlingar utgavs med ett kassettliknande omslag i styv kartong. Till kassettdiktarna hörde Paul-Eerik Rummo, Jaan Kaplinski (bägge födda 1942), Hando Runnel (f.1938) och Viivi Luik (f.1946). De var snarare förvaltare av en estnisk litterär tradition än modernistiska upprorsmakare. Jaan Kaplinski, som för svenskar nog är den mest bekante efter en tid på 1980-talet som fast spaltist i Dagens Nyheter, skrev till en början lyrisk poesi. Efterhand fick han problem med censuren, mycket på grund av sin allt starkare nativistiska inriktning. Nativismen var i en konstnärsrörelse som slog vakt om kvaliteter som uppfattades som ursprungligt estniska och som man fruktade skulle tillintetgöras under trycket av från förryskningen och den centraldirigerade urbaniseringen i kombination med landsbygdens rasering genom tvångskollektiviseringen. Strängt taget delade nativisterna in mänskligheten i två kategorier: de obalanserade, erövringslystna, intoleranta folken – indogermanerna och deras motsats – de harmoniska naturfolken. De senare ansågs fria från hävdelsebegär och härskarlystnad. Nativiströrelsen sökte ett genuint estniskt ursprung. Kaplinski och Runnel gick så långt som att propagera för ett nytt estniskt språk. De ville också slopa benämningen ester till fördel för maarahvas, landfolket. Vid sidan av Kaplinski var Lennart Meri den estniska nativismens främste företrädare. Utanför Estland är Meri ojämförligt mera känd som landets president på 1990-talet men tiden före den politiska banan var Meri huvudsakligen forskare och nativistisk föregångsman. Meri har sammanfattat den nativistiska tanken i följande poetiska bild: "Nutiden är en hamn vid utloppet av en majestätisk älv men också detta vattendrag börjar som en nävestor källa i de fjärran skogarna. Det kommer an på oss om vi har tid och vilja att vandra motströms intill att vi kommer in under det susande lövverket där alltings början ligger dold." Trots att samhällsklimatet igen hårdnade under 1970-talet, kunde Kaplinski tillsammans med illustratören Kaljo Põllu presentera den nativistiska bild- och diktsviten Kodalased – en berättelse om esternas ursprung. Denna uppfördes senare också som balett.

1980-tal - en ny frihetskamp

[redigera | redigera wikitext]

1980 satte fyrtio estniska författare och kulturpersonligheter sitt namn under ett upprop där man krävde konstnärlig frihet. Appellen sändes till partiorganet Pravda samt till Estlands två största tidningar. Uppropet nådde aldrig offentlighet, men ryktet om dess blotta existens eggade estniska intellektuella att bjuda motstånd genom text och bild. 1980-talet igenom ökade konstnärernas betydelse som sanningssägare och pådrivare till samhällsförändring. Ryktet om uppropet nådde även västliga medier, bland annat refererades saken i norska Aftenposten 10 februari 1981.
En viktig samlingspunkt för estniska intellektuella var tidskriften Vikerkaar (Regnbågen) där dittills otänkbara diskussioner utbröt, som det estniska språkets ställning, socialismens möjligheter och möjligheterna för estniskt självstyre. Vikerkaar blev genom sin ryskspråkiga parallellutgåva Raduga inflytelserik också i övriga Sovjetunionen. Vikerkaars redaktör Rein Veidemann valdes senare att leda den regimkritiska rörelsen Folkfronten som han senare representerade i Estlands parlament.

1985 utkom Viivi Luiks roman Seitsmes rahukevad (Den sjunde fredsvåren). Luik (f.1946) flyttade som sextonåring till Tallinn från hembygden i Viljandi för att bli diktare och utkom med egna dikter före tjugoårsdagen. Under 1980- och 90-talet har Luik framstått som en av sitt lands främsta samtidsskildrare. I Seitsemes rahuevad har en estnisk bondebygd nästan helt tömts på sin befolkning till följd av jordbrukets kollektivisering. För det motstånd som bjuds mot sovjetiseringen står den väpnade motståndsrörelsen Skogsbröderna. Luiks följande roman Ajaloo ilu (Historiens förfärande skönhet, 1991) handlar om 1968 års händelser och kärleken mellan en blivande författare och ung, judisk skulptör. I båda romanerna skildrar Luik Estlands och Östeuropas nära historia genom personliga upplevelser.

1990-tal - den andra estniska republiken

[redigera | redigera wikitext]

Många av Baltikums diktare ställde sig själva i första ledet under självständighetskampen och gick därifrån rakt in i toppolitiken som presidenter, ministrar och parlamentsledamöter. Lennart Meri är det bästa estniska exemplet på detta. När republikerna återupprättades försvann den ideologiska censuren. Allt kunde sägas öppet. Många författare har inriktat sig på att göra upp med det förflutna, litteraturen har spelat en viktig roll vad gäller att bearbeta kollektiva och individuella trauma som massdeportationer, förtryck, absurda livskänslor, självutplåning, livslögn och medlöperi. I samband med saneringen av statsfinanserna efter kommunismens fall reducerades i alla de baltiska staterna de offentliga anslagen till konst- och kulturändamål. Med övergången till marknadsekonomiska villkor har lyrikgenren inte klarat att hävda sin traditionellt starka ställning. Samtidigt som författarrollen blivit mindre dramatisk har bokmarknaden vuxit rekordsnabbt.

Maimu Berg och Mati Unt är två stora namn i den nyaste estniska prosan. Bergs mest kända roman Ma armastasin venelast (Jag älskade en ryss, 1997) skildrar – genom tillbakablickar - en lungsjuk, trettonårig flickas förälskelse i sin ryske ögonläkare på 1950-talet. Det finns en dubbelhet i betraktandet av ryssen – denne är ju (om uttrycket tillåts) på samma gång charmant och ockupant. En skandinavisk parallell till denna ambivalens finns till exempel i Torborg Nedreaas novell Bak skapet står øksen, där tyska soldater – om uttrycket tillåts – både ockuperar och charmerar. I Mati Unts (f.1944) roman Sügisball (Höstbal. Scener ur livet i staden) möter läsaren fem människor i ett höghus i en av Tallinns förstäder. Under 1990-talet fick två romaner av Tõnu Õnnepalu (f.1962) en hel del uppmärksamhet, mest för de öppna skildringarna av homosexuella relationer: Piiririik (Gränsland, 1993) och uppföljaren Hind (Priset, 1996). Bägge texterna befolkas av urbana människor som filosoferar kring betydelsen att tillhöra en gemenskap respektive att stå utanför. I debutromanen, skriven under pseudonymen Emil Tode, känner sig den estniske huvudpersonen alienerad i Paris; samtidigt känner han sig främmande inför de östeuropeiska turister i den franska huvudstaden. Att Õnnepalu debuterade under pseudonym berodde mycket på att handlingens homosexuella relationer då illa matchade författarens position vid det estniska utrikesdepartementet. Uppföljaren skrev emellertid Õnnepalu i eget namn.

Anmärkningar

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ För en förteckning av dess medlemmar se rubriken Liikmed i artikeln Välismaine Eesti Kirjanike Liit(et).

Vidare läsning (böcker och artiklar)

[redigera | redigera wikitext]
  • Baltisk kultur och historia. Mauno Jokipii (red). Stockholm : Bonnier fakta, 1992
  • Berg, Maimu. Mellan tradition och förnyelse. S 184-187. I: Vår lösen nr. 2-3, 1996
  • Farbregd, Turid. Forstadsliv. S. 23. I: Vinduet nr. 4, 1983
  • Farbregd, Turid. Sanning = galskap? S. 22. I: Vinduet nr 4, 1983
  • Kjellgren, Thomas. I österled : finsk, finlandssvensk och baltisk prosa från 1970 till idag samt kommenterad boklista. Lund : Bibliotekstjänst, 2000
  • Nordgren, Elisabeth. Starka röster i estnisk lyrik. S. 174-178. I: Vår Lösen nr. 2-3, 1996
  • Norheim, Jørgen. Leirsjefen blir avløyst av bankdirektøren. S. 87-91. I: Syn og segn nr. 1, 1991
  • Scholz, Friedrich. Die Literaturen des Baltikums  : ihre Entstehung und Entwicklung. Opladen : Westdeutscher Verlag, 1990
  • Veidemann, Rein. Ett nytt Estland – en ny litteratur. S. 133-137. I: Vår Lösen nr. 2-3, 1996