Landhöjningen i Stockholm
Landhöjningen i Stockholmstrakten har pågått sedan senaste istiden, då den avsmältande inlandsisen lättade på trycket mot jordskorpan, landhöjningen i Skandinavien kallas därför även postglacial landhöjning. Landhöjningen har gått hand i hand med varierande vattennivåer i det smältvattenhav som vi idag kallar Östersjön. Både landhöjningen och vattennivåer har tillsammans utformat förändringar i strandlinjen runt Östersjön. Artikeln handlar om strandlinjeförändringar (strandförskjutningar) i Stockholmstrakten och deras historiska tillkomst. När det talas i denna artikel om “landhöjning” menas den "absoluta landhöjningen" som är en kombination av den pågående postglaciala landhöjningen, av nivåförändringarna i havsvattnen och av förändringar i gravitationen.[1]
Östersjöns tillkomst
Weichselistiden, som täckte nästan hela Skandinavien och stora delar av Nordtyskland enda ner till dagens Berlin varade i ungefär 100 000 år. Ismassornas tjocklek har uppskattats till upp till 3 km. På grund av klimatförändringar började ismassorna att smälta för cirka 20 000 år sedan och Östersjöns föregångare, Baltiska issjön bildades. Baltiska issjön var ett uppdämd sötvattenhav som omkring 8 300 f.Kr. tömde stora mängder av sitt vatten västerut genom Mellansverige via Mälardalen och Vänern. Enligt tidigare teorier skedde det genom en stor tappningskatastrof, idag är den dominerade teorin att tömningen av Baltiska Issjön gick i flera steg och under en längre period. Det följde olika stadier i Östersjöns historia, som Yoldiahavet (8300-7500 f.Kr), Ancylussjön (7500 – 6000 f.Kr.) och Litorinahavet (5500 – 2000 f.Kr.) Under den sista fasen av Östersjöns tillkomst bildades cirka 2000 f.Kr. Limneahavet, dagens Östersjön. Alla dessa faser i Östersjöns historia har präglads av stigande (transgressiva) respektive sjunkande (regressiva) vattennivåer, av större eller mindre kontakt med världshaven och av söt-, salt-, och bräckt vattenperioder.
Landhöjningen i Stockholmstrakten
Den postglaciala landhöjningen som fortfarande pågår, dock i mindre takt, har sin största effekt i området kring Umeå med för närvarande cirka 9-10 millimeter per år. Effekten avtar med ökande avstånd från detta centrum och kan redovisas i form av en landhöjningskarta, med sammanhängande, ovala kurvor som geologen och forskaren Gerard De Geer (1858–1943) kallade ”isobaser”.[2] Problematiken kring strandförskjutningen har intresserat många forskare. På 1700-talet utbröt den så kallade ”vattuninskningsstriden”, när Anders Celsius 1724 uppmärksammade fenomenet med havsytans sänkningar. Först på 1840-talet lanserades teorin om landhöjningen, där Gerard De Geer gjorde betydande insatser i början av 1900-talet.
I Stockholmstrakten är höjningen idag cirka 4 millimeter per år, i Skåne +/- 0 millimeter och söder därom blir värden negativa, vilket innebär att landet sjunker. Det finns även fyra stadier av större transgressioner i Litorinahavet som hade sina toppar ungefär 5000, 4000, 3500 och 1500 f.Kr. Därefter fortsatte flackare ”vågrörelser” av transgressioner vid 500 före och 500 efter Kr. samt vid 1000 e.Kr. Däremellan ökade alltså landhöjningen i varierande grad, vilket påverkade strandlinjer och därmed val av mänskliga boplatser och aktiviteter.[3]
Stockholmsområdet under stenåldern
För cirka 7000-8000 år f.Kr.[4] stod isgränsen i höjd med Stockholmstrakten, andra källor talar om 10 000 år f.Kr.[5] Då låg området minst 150 meter under nuvarande havsvattennivå[6] och en isbarriär sträckte sig i öst-västriktning förbi nuvarande Hornstull. Avsmältningen och isens tillbakadragande mot norr gick mycket fort, i genomsnitt handlade det om cirka 250 meter per år. Tio år efter att iskanten stod vid Hornstull hade den förflyttat sig norrut till Stockholms ström och efter ytterligare 15 år hade den nådd dagens Norrtull. På bara tjugo år blev dagens Stockholm isfritt.[7] Hur landskapet såg ut efter isens reträtt kan man ana när man betraktar obebodda kobbar och skär i Stockholms skärgård.
De avsmältande ismassorna bildade starkt strömmande vattendrag, där jättegrytor bildades. En sådan, 2,7 meter djup gryta hittades vid bygget av Haga tingshus. I Flatens naturreservat syns ett mindre klapperstensfält intill en brant sluttning mitt i skogen. Det formades för cirka 5000 år sedan av Litorinahavets svallvågor. Fältet ligger idag 30 meter över havet och en informationsskylt förklarar: “Här skulle du för 5000 år sedan ha stått till knäna i havet.“[8] Inlandsisen lämnade även Stockholmsåsen efter sig, en 60 km lång rullstensås som sträcker sig från nuvarande Arlanda i norr till Jordbro i söder. Brunkebergsåsen på Norrmalm i centrala Stockholm är en del av denna ås.
Klimatet var mild och söderifrån följde växter och djur efter isens tillbakadragande mot norr. Därefter invandrade de första stenåldersjägarna och -fiskare. De kom från norra Tyskland via den breda landförbindelsen som Ancylussjön hade lämnat kring dagens Öresund.
I Stockholmsomgivningen var Riddarfjärden, Ulvsundasjön och Brunnsviken fortfarande stora havsvikar av Litorinahavet. Södermalm bestod av två avlånga öar, en norra ö längs Skinnarviksberget och Katarinaberget och en södra ö i Eriksdalstrakten. Årstaviken tränge långt in mot söder och bildade en havsvik, där Årstafältet och Enskededalen finns idag. Sjön Magelungen hade en smal förlängning mot nordväst ungefär till dagens Örby.[9]
Söder om Stockholm, vid sjön Gömmaren i Gömmarens naturreservat har man funnit lämningar av stenåldersjägarnas-och fiskarnas boplatser från cirka 6000 f.Kr.[10] Idag ligger dessa fynd 55-60 meter över havsytan.[11] En annan, mycket gamal boplats i Stockholmsområdet upptäcktes i Skrubba. Boplatsen har en utbredning på cirka 20x60 meter och har daterats till omkring 4000 år f.Kr. Här påträffades vid utgrävningar bland annat härdgropar, två skrapor och stora mängder kvartsavslag (spån) från redskapstillverkning. Ett av de märkligaste stenåldersfynden är en båtyxa, den så kallade miniatyrbåtyxan från Rågsved som man funnit vid utgrävningar i Brännkyrka.[12]
Under den sena stenåldern (cirka 2300-1800 f.Kr.) sker en kraftig recession, då börjar de högsta bergen i centrala Stockholm sticka upp ur Litorinahavet som exempelvis Skinnarviksberget och Katarinaberget på Södermalm samt Kronoberget på Kungsholmen, de höga delarna av Stora Essingen och Skansenberget på Södra Djurgården. Efter denna period sker en kort, cirka 200-300 år lång transgression med en landsänkning av runt 5 meter och delar av Stockholmslandet sjunker ner i havet igen.[13]
Stockholmsområdet under brons- och järnåldern
I början av bronsåldern låg stränderna drygt 30 meter över havsytan (ö.h.y.), det visar fynd från strandbundna bronsåldersboplatser i Björnlunda och Korsnäs, dessa påträffades 35 meter ö.h.y. Nu började en lång och mycket kraftig recession och i början av järnåldern låg stranden på ungefär 10 meter ö.h.y. som styrks av fynd på Helgö. Det betyder att landhöjningen under bronsåldern låg vid 20 millimeter per år (mot dagens 4 millimeter).[14]
Av Stadsholmen, där Stockholm skulle anläggas, syntes fortfarande ingenting, men på Norrmalm kom Brunkebergsåsen upp ur havet och Åsön (Södermalm) reste sig alltmera ur vattnet. På Åöns mitt blev sjön Fatburen kvar av en tidigare havsvik. När Fatburen utdikades på 1860-talet fann man de äldsta spåren av mänskliga bosättningar inom det som skulle bli Stockholms stad.[15] Fynd av skålgropar i Högalidsparkens västra del bekräftar att det funnits boplatser från bronsåldern på flera håll på Åsön. Under bronsåldern var även Årstafältet en havsvik med bosättningar längs dess stränder. 1958-59 utfördes stora utgrävningar på Årstafältet innan Årsta partihallar skulle byggas. Bland annat upptäcktes Erstagravfältet med 200 gravar från bronstiden som daterades till år 0-200 e.Kr.[16]
Vid järnålderns mitt och vikingatiden (cirka 500-1100 e.Kr.) stod vattnet cirka fem meter högre än idag. Helgö hade förlorad sin betydelse, men Birka och sedermera Sigtuna var fortfarande viktiga handelsplatser. I Stockholms omgivningar fanns talrika boplatser och gårdar från den tiden. Här kan nämnas Kaknäs, Walmundsö och Årsta. Över Brommalandet fanns under tidig vikingatid fortfarande en seglingsbar farled, Linta-sundet, som förband Mälaren vid dagens Ängbybadet med Ulvsundasjön via sjön Judarn - Lillsjön.[17] En av vikingatidens huvudleder in till Mälaren och Birka passerade Järlasjön i Nacka. Från Östersjön kom man från Kalvfjärden och sedan gick leden via Albysjön, Tyresö-Flaten, Gudöån, Drevviken, Flaten, Ältasjön, Söderbysjön, Dammtorpssjön, Järlasjön och Årstaviken till Mälaren och Birka. Denna huvudled var i bruk fram till mitten av 1200-talet då landhöjningen gjorde den obrukbar. Idag används delar denna led som kanotled, men man får räkna med att bära sin båt vissa sträckor.[18]
I samband med bygget av Kungsgatan genom Brunkebergsåsen fann man ett järnsvärd från början av vår tidsräkning och på Brunkebergsåsen inne i Stockholm hittades ett par ringspännen av brons och en järnyxa från 1000-talet.
På 1000-talet e.Kr. var Gölmstadalen vid Glömstavägen i Huddinge fortfarande vattenförande, för här byggde vikingen Sverker en bro, som Glömstastenens runinskrift berättar. På runhällen står det att “Sverker lät göra bron efter Ärengunn, (sin) /goda/ moder".[19]
Fornfynd och beräkningar visar även att strandförskjutningen under järnåldern har saktat av och till och med stannade upp under vissa perioder. För slutet av järnåldern och vikingatiden (900-tal till 1100-tal) finns indikationer på en mindre transgressiv fas, som hade stor betydelse för Mälarens kontakt med Östersjön. På grund av denna fas fördröjdes Mälarens isolering med flera sekel fram till 1200-talet.[20]
Stockholmsområdet från medeltiden till idag
Efter vikingatidens transgressiva fas inträffade på 1300- och 1400-talen en kraftig regression som fynd i den så kallade Riksgropen på Helgeandsholmen bevisar, en period som sammanfaller med Stockholms grundande och tidiga år som stad.[21]
Landhöjningen fortsatte efter 1400-talet med mindre variationer och med en ökningstakt av cirka 4-5 millimeter per år. Även denna blygsamma förändring betydde en höjning med 2,5 meter på 500 år och lämnade tydliga spår i Stockholmsområdet. Ett påtagligt exempel är Karl XI:s lilla fiskestuga från 1680-talet som fortfarande står kvar på samma plats där den en gång byggdes på Fiskartorpet invid Husarvikens strand. Idag ligger stugan långt uppe på land. På Erland Ströms karta från 1779, som visar 1696-års förhållanden, är Husarviken, Laduviken, Uggleviken och Lillsjön fortfarande stora grunda havsvikar i direkt förbindelse med Lilla Värtan och man kan förmoda att vattenområdet på den tiden var mycket rikt på fisk. Karl XI hade inte långt till sina fiskevatten.
Andra exempel på synliga förändringa är sjöar och vattendrag som försvunnit från Stockholms stadslandskap. Sjöar som Fatburen på Södermalm, Katthavet, Träsket på Östermalm och Ormträsket på Norrmalm finns ej längre. I Fatburen anlades Södra Stationsområdet i slutet av 1800-talet. I Katthavet (eller mer officiellt "Packaretorgsviken") finns idag Berzelii park och i före detta Ormträsket reser sig sedan 1962 Wenner-Gren Centerns 74 meter höga "Pylon".
Framtidsutsikter
Den pågående globala uppvärmningen kan resultera i att den "absoluta landhöjningen" i Stockholmstrakten avtar helt beroende på en allt mer accellererande havsnivåökning. Prognoserna är mycket osäkra, en del forskare förutspår en höjning av medelhavsytan med 0,8 meter[22] och andra med 1,3 meter[23] [24] till år 2100, alltså 10 millimeter i snitt per år. För Stockholms del skulle detta innebära att landhöjningen inte längre uppväger vattennivåökningen i Mälaren och Östersjön. Strandnära bebyggelse som bland annat delar av Slussen, Gamla stan, Tegelbacken och Stockholms central samt nybyggda Lilla Essingen och Liljeholmskajen kan riskera att hamna i vattnet vid höga vattenflöden. "Mälaren riskerar att dränka stan" var en rubrik i Aftonbladet den 2 november 2006.[25]
Referenser
- ^ Landet stiger ur havet, sida 10
- ^ Landet stiger ur havet, sida 54
- ^ Landet stiger ur havet, sida 38
- ^ Landet stiger ur havet, sida 10
- ^ Svenska Turistföreningens årsskrift, 1922
- ^ Stockholms kartor, sida 6
- ^ Svenska Turistföreningens årsskrift, 1922.
- ^ Informationsskylt i Flatens naturreservat
- ^ Stockholm - en historia i kartor och bilder, sida 10.
- ^ Huddinge till fots, sida 20
- ^ Informationsskylt i Glömsta naturreservat
- ^ Stockholm - en historia i kartor och bilder, sida 10
- ^ Landet stiger ur havet, sida 38
- ^ Landet stiger ur havet, sida 38
- ^ Stockholm, en historia i kartor och bilder, s. 12
- ^ Stockholm - en historia i kartor och bilder, sida 13
- ^ Uppgift enligt Bromma hembygdsförening
- ^ Information enligt arnholm.nu om Sickla kanal
- ^ Huddinge till fots, sidor 29-30
- ^ Landet stiger ur havet, sida 39
- ^ Landet stiger ur havet, sida 39
- ^ Pfeffer et al.. ”Kinematic Constraints on Glacier Contributions to 21 st-Century Sea Level Rise”. http://www.sciencemag.org/cgi/content/abstract/321/5894/1340.
- ^ Carlson et al.. ”Rapid early Holocene deglaciation of the Laurentide ice sheet”. http://www.nature.com/ngeo/journal/v1/n9/abs/ngeo285.html.
- ^ NewScientist. ”Sea level rises could far exceed IPCC estimates”. http://www.newscientist.com/article/dn14634-sea-level-rises-could-far-exceed-ipcc-estimates.html.
- ^ Uppgift enligt Aftonblader 2006-11-02
Tryckta källor
- Helena Friman m.fl. (2008). Stockholm, en historia i kartor och bilder. Stockholm: Wahlström & Widstrand. ISBN 978 91 46 21843 2
- Nils-Erik Landell (1992). Stockholms kartor. Stockholm: Rabén & Sjögren. ISBN 91 29 61681 6
- Ove Stephansson (redaktör) (1986). Landet stiger ur havet. Luleå: Centek Förlag. ISBN 91 86998 18 8
- Olle Magnusson (2008). Huddinge till fots. Stockholm: Huddinge kommun. ISBN 978 91 977210 3 5