Trippelallianskriget

Trippelallianskriget
	;
Ägde rum	1864–1870
Plats	Sydamerika
Resultat	Allierad seger
Stridande
Paraguay	Uruguay,; Argentina,; Brasilien
Befälhavare och ledare
Francisco Solano López †; José E. Díaz †; Domingo Francisco Sánchez †; Bernardino Caballero (tillfångatagen)	Venancio Florés; Bartolomé Mitre; Peter II; Hertigen av Caxias; Greven av Eu
Styrka
150.000 man	164.173 man ; 30.000 man ; 5.583 man; Totalt: 199.756 man
Förluster
ca. 300 000 döda, sårade och tillfångatagna	91 000-100 000 döda, sårade och tillfångatagna

Trippelallianskriget kallas kriget 1864-1870 mellan Paraguay och trippelalliansen Brasilien, Argentina och Uruguay. Kriget var det blodigaste i Sydamerikas historia och slutade med en total seger för alliansen. Paraguay förlorade två tredjedelar av sin befolkning, varav nästan hela sin manliga population, 154 000 km² land och stod under brasiliansk ockupation fram till 1876.

Bakgrund och styrkeförhållanden

Paraguay hade 1864 Sydamerikas största stående armé på 30 000 man. En anmärkningsvärd storlek för ett land med cirka 450 000 invånare. Den paraguayanska armén var dessutom välutrustad och vältränad. Med denna imponerande militärmakt ökade landets politiska inflytande på kontinenten. Grannländerna Brasilien och Argentina såg med stigande oro på Paraguays starka militärmakt. Brasilien och Argentina hade dock en befolkning på 11 miljoner och kontrollerade handelsvägarna till Paraguay, som därmed inte kunde räkna med tillförsel av krigsmateriel och förnödenheter under en väpnad konflikt.

Upptakt

När Brasilien i september 1864 blandade sig i Uruguays inrikespolitik genom att militärt stödja ett uppror (se Uruguayanska kriget) tolkade Paraguays president Francisco Solano López det som ett försök att rubba maktbalansen i Sydamerika och ett hot mot kontinentens mindre stater. López beslöt sig för att sätta in paraguayanska trupper för att återställa ordningen och antog att Argentina skulle förhålla sig neutralt eller stödja honom. I själva verket hade Argentina i hemlighet redan godkänt Brasiliens aggressiva politik i Uruguay och de två länderna var definitivt inte intresserade av ett ännu starkare Paraguay.

López krävde att Brasilien skulle upphöra med sitt stöd till rebellerna. Då inget svar inkommit inleddes krigshandlingarna i november 1864 med att en brasiliansk ångare på Paraguayfloden bordades och guvernören i Mato Grosso som var ombord tillfångatogs. Därefter inleddes en offensiv in i Mato Grosso längs Paraguayfloden. Offensiven avstannade vid huvudstaden Cuiabá i mars 1865. En styrka från Paraguay trängde också in i Mato Grosso do Sul.

Argentina dras in

López' nästa drag var att undsätta Uruguays regering. För att nå dit behövde armén få tillstånd av Argentina att marschera igenom Corrientes. När Argentinas president Bartolomé Mitre svarade nej på begäran förklarade Paraguay krig den 18 mars 1865 och intog Corrientes dagen därefter. Provinserna Corrientes och Entre Rios deklarerades som anslutna till Paraguay. Lopez hade hoppats på stöd från provinsernas guvernör, Urquiza, som gjort sig känd som en av president Mitres allra mest högljudda kritiker, men av detta blev intet när denne lät meddela den paraguayanske presidenten att han visserligen inte stödde president Mitres regering, men inte hade för avsikt att för den sakens skull gå med på ett utträde ur Argentina.

Under tiden hade upprorsmännen i Uruguay segrat under ledning av Venancio Florés och slöt ett fördrag med Argentina mot Paraguay. Den 1 maj anslöt sig Brasilien till fördraget, därmed var den s.k. "Trippelalliansen" komplett. Det nya fördraget innehöll bland annat en hemlig överenskommelse mellan de tre länderna att inte sluta fred förrän den paraguayanska regeringen var störtad och militärt besegrad. De tre länderna såg nu sin chans att knäcka Paraguay och president Lopez en gång för alla. Storbritannien stödde trippelalliansen finansiellt emedan Paraguay inte var öppet för frihandel.

Den mäktiga brasilianska flottan under amiral Barroso seglade upp för Paranáfloden för att skydda de allierades trupptransporter. López beslutade sig för att anfalla och den 11 juni 1865 drabbade flottorna samman i slaget vid Riachuelo. Paraguays flotta ledd av amiral Meza planerade att anfalla i gryningen i ett överraskningsanfall. På grund av problem med fartygens maskineri kom de dock inte fram förrän det hade blivit ljust. Trotts inledande framgångar började det kraftigare brasilianska artilleriet att ta ut sin rätt. Paraguay förlorade tre fartyg mot en brasiliansk förlust av endast ett. Den paraguayanska flottan tvingades till reträtt och därmed kontrollerade de allierade flottorna de viktiga flodvägarna. Som ett resultat av nederlaget avstannade den paraguayanska offensiven mot Argentina.

Trots motgångarna ryckte en paraguayansk armé på 10.000 man in i Rio Grande do Sul och intog städerna São Borja och Uruguaiana. De paraguayanska trupperna besegrades dock i slaget vid Jataí den 17 augusti och tvingades ge upp samtliga av sina erövringar. Vid slutet av året var de allierade på offensiven med armé på över 50 000 man.

Paraguay invaderas och ockuperas

Den paraguayanska armén tog upp fördelaktiga ställningar i området där Paraná- och Paraguayfloden rinner ihop. De allierade var dock säkra på seger. Den 24 maj 1866 drabbade huvudstyrkorna samman i slaget vid Tuyutí, där 23 000 paraguayanska soldater anföll en allierad styrka på 34 000 man. Anfallet var ett desperat försök av den paraguayanska ledningen att hejda de allierades offensiv och återta initiativet. Slaget som var det största i Sydamerika sedan Inkarikets fall slutade med allierad seger. Framgången blev dock dyrköpt för de allierade trupperna, som lidit så stora förluster att de inte var i stånd att bryta igenom de paraguayanska försvarslinjerna. De allierade återupptog ändå offensiven, men besegrades av paraguayanerna under José E. Díaz i slaget vid Curupaity och förlorade 5 000 soldater på en dag. Slaget skulle dock visa sig bli Paraguays sista större seger under kriget. Nederlaget ledde till en omfattande omorganisation i den allierade krigsledningen. Bland annat kom den brasilianske generalen Luís Alves de Lima e Silva (senare hertig av Caixas) att överta befälet över de brasilianska styrkorna. Från och med hösten 1867 skulle Brasilien bli den ledande parten i de gemensamma militära operationerna.

Trots segern vid Curupaity drabbades López regering av den ena motgången efter den andra. I februari 1867 avled den kompetente general Díaz. Samtidigt med generalens död växte det folkliga missnöjet över det misslyckade kriget. Paraguay hade förlorat över halva sin armé och López regim stod isolerad från omvärlden. I januari 1868 utsågs de Lima e Silva till överbefälhavare över de allierades samlade stridskrafter och lyckades kringränna de paraguayanska linjerna och anföll López trupper i ryggen. De paraguayanska ställningarna kollapsade under trycket och de krigströtta och utmärglade soldaterna antingen deserterade eller gav sig utan strid. López lyckades dock samla sina anhängare till organiserat motstånd och tillfälligt hejda den allierades offensiv, men tvingades tillslut att retirera och intog den 1 januari 1869 intog de allierade Asunción. De allierade makterna erbjöd López att kapitulera, men denne vägrade och flydde upp i bergen med en liten skara anhängare för att fortsätta kampen. Under det sista krigsåret jämnades Paraguay mer eller mindre med marken. Utan framgång försökte López utnyttja brutaliteten av den allierade ockupationen för att få folket med sig i ett uppror. López stupade slutligen i strid vid Cerro Cora och därmed var kriget över. Paraguay förblev dock under alliansens ockupation fram till 1874.

Krigets följder

Kriget blev en katastrof för Paraguay. Omkring hälften av landets befolkning dog antingen under kriget eller i de umbäranden som följde. Landet tvingades avträda nära halva sitt territorium till Argentina, och blev även här av med stora delar av sin befolkning. Folkräkningen 1871 gav 221 000 invånare varav endast 28 000 var män. Det innebar att det nästan bara fanns barn, kvinnor och åldringar kvar. Det var nära att Paraguay upphörde att existera som stat efter kriget, då Argentinas president Mitre erbjöd den brasilianska regeringen att annektera den del av Paraguay som återstod sedan man själv tagit en stor del av dess territorium. Brasilien avböjde dock eftersom man föredrog att ha kvar landet som en buffertstat mot Argentina. Paraguay var utmattat, bankrutt och i ruiner och skulle under lång plågas av stagnation, korruption, fattigdom och politiskt kaos. Situationen i landet skulle inte på allvar börja stabiliseras förrän i samband med Alfredo Stroessners maktövertagande 1954. Landet hade för alltid förlorat sin starka militärmakt och med den sitt inflyttande i Sydamerika.

Även Brasilien gick försvagat ur kriget. Landet hade tvingats låna stora summor pengar för att finansiera rustningarna som försämrat ekonomin avsevärt, och kriget kom i mångt och mycket även att markera början på slutet för Kejsardömet Brasilien eftersom landet under 1870-talet skulle komma att präglas av inre politiska oroligheter som ett resultat av det försämrade ekonomiska läget, vilket på sikt skulle leda till kejsardömets fall. Argentina kom att bli den stora segraren efter kriget, med Paraguay krossat och ett Brasilien som var starkt ekonomiskt försvagat och plågat av inre oroligheter, kunde landet öka både sitt militära, ekonomiska och politiska inflytande på den sydamerikanska kontinenten, en dominant position som man skulle inneha fram till 1930-talet. Särskilt påtagligt kom Argentinas inflytande att bli över Uruguay, som under mycket lång tid framöver skulle styras av en lång rad Argentinavänliga regeringar.