[go: nahoru, domu]

Ellen Willis

amerikansk journalist och feminist

Ellen Jane Willis, född 14 december 1941 i New York, död 9 november 2006 i Queens, var en amerikansk journalist, författare, kritiker och feministisk aktivist. Hon var professor i journalistik vid New York University. Willis postumt utgivna essäsamling tilldelades National Book Critics Circle Award.[2]

Ellen Willis
Ellen Willis på The Village Voices redaktion i slutet på 1970-talet.
Född14 december 1941
New York ​eller ​Manhattan
Död9 november 2006[1] (64 år)
Queens, USA
Medborgare iUSA
Utbildad vidBarnard College
SysselsättningJournalist, musikkritiker, essäist, kvinnosakspolitiker
ArbetsgivareNew York University
MakeStanley Aronowitz
BarnNona Willis Aronowitz (f. 1984)
Utmärkelser
National Book Critics Circle Award in Criticism
Redigera Wikidata

Biografi

redigera

Tidiga år och yrkeskarriär

redigera

Willis föddes i en judisk familj på Manhattan och växte upp i Bronx och Queens.[3] Hennes far var anställd vid New York City Police Department.[3] Hon studerade på Barnard College och fortsatte universitetsstudierna på University of California, Berkeley, i ämnet litteraturvetenskap.[3]

Från sent 1960-talet och genom 1960-talet verkade hon som The New York Times första kritiker inom popmusik. Hon skrev senare för bland annat The Village Voice, The Nation, Rolling Stone, Slate och Dissent. På den sistnämnda tidningen var hon även redaktionsmedlem. Genom karriären gav hon ut ett antal böcker – i första hand essäsamlingar.

Skrivande och aktivism

redigera

Willis blev känd för sina feministiska åsikter. Hon var medlem av New York Radical Women, en radikalfeministisk andravågsfeministisk grupp som existerade mellan 1967 och 1969. Tidigt 1969 bildade hon tillsammans med Shulamith Firestone den radikalfeministiska gruppen Redstockings (jämför rödstrumpa).[4] Hon var under rörelsens första år en av få kvinnor som verkade som musikkritiker, vid en tid då yrket sågs som typiskt manligt.

Från och 1979 skrev Willis ett antal essäer som var starkt kritiska mot den feministiska aktivismen emot pornografi. Hon kritiserade denna aktivism för vad hon ansåg var sexuell puritanism och moralisk auktoritarianism, liksom för dess hot emot yttrandefrihet. Dessa essäer var några av de tidigaste uttrycken av feministisk opposition mot den anti-porr-rörelse som senare kom att bli känd genom det feministiska "sexkriget".[5][6] Willis blev därför senare mer sammankopplad med den sexpositiva feminismen.[7]

Willis aktiverade sig för kvinnors rätt till abort, och i mitten av 1970-talet fungerade hon som medgrundare av No More Nice Girls, en gatuteater- och protestgrupp. Som en uttalat anti-auktoritärt demokratisk socialist, var hon starkt kritisk emot det som hon såg som socialkonservatism och auktoritarianism inom båda sidorna av det politiska spektret. Hon såg även med oro på hur identitetspolitik kunde manifestera sig i politisk korrekthet.

Ellen Willis skrev ett antal essäer omkring antisemitism, och hon var särskilt kritisk emot den politiska vänsterns form av antisemitism. Hon skrev då och då om judendom och skrev 1977 en essä om hennes brors andliga resa för Rolling Stone.[8]

Willis menade att politisk auktoritarianism och sexuellt förtryck är tätt sammanlänkade, en idé som först formulerades av psykologen Wilhelm Reich; mycket av Willis' skrivande lyfter fram en analys av dylika fenomen med inspiration från Reich eller Freud. 2006 arbetade hon på en bok omkring betydelsen av radikala psykoanalytiska tankar, i förhållande till samtida sociala och politiska frågor.[9]

Rockkritik

redigera

Willis var mellan 1968 och 1975 den första popmusikkritikern på The New Yorker, och därmed en av de första amerikanska popmusikkritikerna som skrev för en rikstäckande läsekrets. Hon fick tjänsten efter att 1967 ha publicerat artikeln "Dylan" i undergroundtidningen Cheetah. Vid sidan av sin fasta kolumn "Rock, etc." i The New Yorker syntes hennes musikkritik även i Rolling Stone, The Village Voice och i olika antologier, inklusive hennes essä om The Velvet Underground från 1979. Hennes samtida Richard Goldstein karaktäriserade hennes skrivande som in i hjärtat "befriande" och sa att "Ellen, Emma Goldman och Abbie Hoffman är del av en förlorad tradition – lustens radikaler."[10]

Hon var vän med många samtida kritiker, bland dem Robert Christgau, Georgia Christgau och Greil Marcus. Christgau, Joe Levy, Evelyn McDonnell, Joan Morgan och Ann Powers har alla lyft fram Willis' inflytande på deras karriärval och författarstilar.[11] Vid ett tillfälle var hon och Robert Christgau älskare.[12]

Vid sin död upprätthöll hon en tjänst som professor i journalistik vid New York University. Hon var även ledare för dess center för kultur och kritik.[9]

Privatliv och sista år

redigera

Willis träffade sin andre make, sociologiprofessorn Stanley Aronowitz, i slutet av 1960-talet. De inledde en romantisk relation tio år senare och delade jämbördigt på hushållssysslorna.[13] De fick tillsammans dottern Nona Willis Aronowitz.[3]

Ellen Willis dog 9 november 2006 i sviterna av lungcancer.[3] Hennes privata arkiv finns sedan 2008 lagrat hos Arthur and Elizabeth Schlesinger Library on the History of Women in America, vid Radcliffe InstituteHarvard University.[14]

Uppmärksammande

redigera

Willis uppmärksammas i filmen She's Beautiful When She's Angry, en film om den feministiska historien.[15][16]

The Essential Ellen Willis, redigerad av dottern Nona Willis Aronowitz, vann 2014 års National Book Critics Circle Award (i klassen Kritik).[17]

Bibliografi (urval)

redigera

Böcker

redigera

Essäer och artiklar

redigera

Referenser

redigera
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, 12 september 2023.
  1. ^ Ellen Willis, 64, Journalist and Feminist, Dies (på engelska), The New York Times, 10 november 2006, läs online, läst: 10 april 2020.[källa från Wikidata]
  2. ^ ”Meet three National Book Critics Circle Award winners”. Public Broadcasting Service. 13 mars 2015. https://www.pbs.org/newshour/arts/hear-three-national-book-critics-circle-award-winners. Läst 24 februari 2023. 
  3. ^ [a b c d e] Margalit Fox, Ellen Willis, 64, Journalist and Feminist, Dies, The New York Times, 10 november 2006.
  4. ^ Ellen Willis, "Radical Feminism and Feminist Radicalism", 1984, samlad i No More Nice Girls: Countercultural Essays, Wesleyan University Press, 1992, ISBN 0-8195-5250-X, sid. 117–150, inte minst sid. 119 och 124.
  5. ^ Ellen Willis, "Lust Horizons: The 'Voice' and the women's movement". Arkiverad 29 augusti 2008 hämtat från the Wayback Machine. Arkiverad 29 augusti 2008, Village Voice 50th Anniversary Issue, 2007.
  6. ^ Willis, Ellen: No More Nice Girls, sid. 3–14.
  7. ^ Simic, Zora (9 december 2022). ”Friday essay: a sex-positive feminist takes up the 'unfinished revolution' her mother began – but it's complicated” (på engelska). UNSW Newsroom. https://newsroom.unsw.edu.au/news/social-affairs/friday-essay-sex-positive-feminist-takes-unfinished-revolution-her-mother-began-. Läst 28 november 2023. 
  8. ^ Ellen Willis, "Next Year in Jerusalem". Rolling Stone, april 1977.
  9. ^ [a b] Officiell sida Arkiverad 5 juli 2006 hämtat från the Wayback Machine. Arkiverad 5 juli 2006 på webbplatsen för avdelningen för journalistik vid New York University
  10. ^ Willis, Ellen; Foreword by Sasha Frere-Jones (2011). ”Foreword”. Out of the Vinyl Deeps. University of Minnesota Press. sid. xiii. ISBN 9780816672837. https://archive.org/details/outofvinyldeepse00will_0 
  11. ^ Willis, Ellen; Afterword by Daphne Carr and Evie Nagy (2011). ”Afterword”. Out of the Vinyl Deeps. University of Minnesota Press. ISBN 9780816672837. https://archive.org/details/outofvinyldeepse00will_0 
  12. ^ Itzkoff, Dave (6 mars 2015). ”Robert Christgau's 'Going into the City'”. The New York Times. https://www.nytimes.com/2015/03/08/books/review/robert-christgau-going-into-the-city.html. 
  13. ^ ”Q&A: Nona Willis Aronowitz on Family Life and Feminism with Her Mom, Ellen Willis”. 30 april 2014. https://www.thecut.com/2014/04/feminism-and-family-life-with-ellen-willis-mom.html. 
  14. ^ ”What's Essential: A Conversation with Nona Willis Aronowitz About Her Late Mother's Work”. 2 juni 2016. https://medium.com/the-hairpin/whats-essential-a-conversation-with-nona-willis-aronowitz-about-her-late-mother-s-work-7ddaedce3cf4. 
  15. ^ ”The Women”. http://www.shesbeautifulwhenshesangry.com/women/. 
  16. ^ ”The Film — She's Beautiful When She's Angry”. Shesbeautifulwhenshesangry.com. http://www.shesbeautifulwhenshesangry.com/the-film/. Läst 28 april 2017. 
  17. ^ ”National Book Critics Circle: awards”. Bookcritics.org. Arkiverad från originalet den 18 oktober 2015. https://web.archive.org/web/20151018063346/http://bookcritics.org/awards/past_awards/#2014. Läst 28 april 2017. 

Allmänna källor

redigera

Externa länkar

redigera