[go: nahoru, domu]
Wikipedia

Koldioxidbudget

En koldioxidbudget är "den maximala ackumulerade nettomängden av globala antropogena koldioxidutsläpp (CO₂) som skulle leda till att den globala uppvärmningen begränsas till en given nivå med en given sannolikhet, med hänsyn tagen till effekter av andra antropogena klimatpåverkande krafter".[2] När den uttrycks i förhållande till den förindustriella perioden hänvisas den till som den totala koldioxidbudgeten, och när den uttrycks från ett nyligen specificerat datum hänvisas den till som den återstående koldioxidbudgeten.[2]

Scenarier för kolbudget och utsläppsminskning som krävs för att nå tvågradersmålet som överenskoms i Parisavtalet (utan negativa nettoutsläpp, baserat på maxutsläpp).[1]

En koldioxidbudget som är förenlig med att hålla uppvärmningen under en specificerad gräns kallas också en utsläppsbudget, en utsläppskvot eller tillåtna utsläpp.[3] En utsläppsbudget kan också förknippas med mål för andra relaterade klimatvariabler, såsom havsnivåhöjning.[4]

Totala eller återstående koldioxidbudgetar beräknas genom att kombinera uppskattningar av olika bidragande faktorer, inklusive vetenskapliga bevis och uppskattningar.[5][6][7][8][9]

Globala koldioxidbudgetar kan delas upp i nationella utsläppsbudgetar, så att länder kan sätta upp specifika klimatomställningsmål. Utsläppsbudgetar är relevanta för att mildra klimatförändringarna eftersom de indikerar en ändlig mängd koldioxid som kan släppas ut över tid innan de resulterar i farliga nivåer av global uppvärmning. Förändringar i den globala temperaturen är oberoende av det geografiska läget för dessa utsläpp och är i stort sett oberoende av tidpunkten för dessa utsläpp.[10][11]

Att översätta en global återstående koldioxidbudget i linje med ett specifikt klimatmål till nationella koldioxidbudgetar innebär ett övervägande av aspekter av rättvisa mellan länder[9][12] såväl som andra metodologival.[12]

Uppskattningar av koldioxidbudget

redigera

Upptäckten av ett nästan linjärt samband mellan global temperaturökning och kumulativa koldioxidutsläpp [11] har uppmuntrat användningen av uppskattade globala utsläppsbudgetar för att hålla oss under farliga uppvärmningsnivåer. Sedan den förindustriella perioden fram till 2019 har cirka 2390 gigaton CO₂ (Gt CO₂) redan släppts ut globalt.[8]

Vetenskapliga uppskattningar av de återstående globala utsläppsbudgetarna skiljer sig åt på grund av olika metodologiska tillvägagångssätt och hänsyn till olika tröskelvärden.[13] Vissa uppskattningar inkluderar inte alla förstärkande klimatförändringsåterkopplingar,[14][15][16][17] även om de mest auktoritativa koldioxidutvärderingarna av IPCC explicit tar hänsyn till dessa.[6][8] IPCC bedömer storleken på återstående kolbudgetar med hjälp av uppskattningar av tidigare uppvärmning orsakad av mänskliga aktiviteter, mängden uppvärmning per kumulativ enhet av koldioxidutsläpp (även känd som Transient Climate Response to cumulative Emissions of carbon dioxide, eller TCRE), mängden uppvärmning som fortfarande kan inträffa när alla utsläpp av koldioxid har stoppats (känd som nollutsläppsåtagandet[18]), och effekterna av jordsystemsåterkopplingar som annars inte skulle täckas; och variera beroende på det globala temperaturmålet som väljs, sannolikheten att hålla sig under det målet och utsläppen av andra växthusgaser som inte är koldioxid.[6][7][8][19] Detta tillvägagångssätt tillämpades först i 2018 års särskilda rapport om global uppvärmning av 1,5°C av IPCC,[6] och användes också i dess 2021 års arbetsgrupp I bidrag till den sjätte utvärderingsrapporten.[8]

Uppskattningar av koldioxidbudgeten beror på sannolikheten för att undvika en temperaturgräns, och den antagna uppvärmningen som beräknas orsakas av icke-koldioxid-utsläpp.[6][8][20] Värdena för uppskattningarna av koldioxidbudgeten i följande tabell är hämtade från den senaste bedömningen av den fysikaliska vetenskapliga grunden för klimatförändringar av arbetsgrupp I:s bidrag till IPCC:s sjätte utvärderingsrapport.[8] Dessa uppskattningar förutsätter att utsläpp som inte är koldioxid också minskar i linje med scenarier för stora koldioxidutsläppsminskningar som når globalt noll koldioxidutsläpp.[6][7][8] Uppskattningar av koldioxidbudgeten beror alltså på hur framgångsrikt samhället är i att minska utsläppen koldioxid tillsammans med icke-koldioxidutsläpp. IPCC:s sjätte utvärderingsrapport uppskattade att återstående koldioxidbudgetar kan vara 220 Gt CO₂ högre eller lägre beroende på hur framgångsrika icke-koldioxidutsläppminskningar är.[8]

Utsläppsbudgetuppskattningar
Mål för genomsnittlig global temperaturökning Sannolikhet att hålla oss under målet Koldioxidbudget i Gt CO₂ Datumintervall Källa Plats i källan Potentiell variation beroende på nivån på icke- koldioxidutsläpp
2 °C 83 % 900 2020- netto noll IPCC:s sjätte utvärderingsrapport [8] Tabell 5.8 Uppskattningar av koldioxidbudgeten kan vara 220 Gt CO₂ högre eller lägre beroende på hur framgångsrika icke-koldioxidutsläpps-minskningar är.
1.5 °C 83 % 300 2020- netto noll IPCC:s sjätte utvärderingsrapport [8] Tabell 5.8
2 °C 67 % 1150 2020- netto noll IPCC:s sjätte utvärderingsrapport [8] Tabell 5.8
1.5 °C 67 % 400 2020- netto noll IPCC:s sjätte utvärderingsrapport [8] Tabell 5.8
2 °C 50 % 1350 2020- netto noll IPCC:s sjätte utvärderingsrapport [8] Tabell 5.8
1.5 °C 50 % 500 2020- netto noll IPCC:s sjätte utvärderingsrapport [8] Tabell 5.8

Nationella utsläppsbudgetar

redigera

Koldioxidbudgetar är relevanta på global nivå. För att översätta dessa globala koldioxidbudgetar till landsnivå måste en uppsättning värdebedömningar göras om hur den totala och återstående koldioxidbudgeten ska fördelas. I ljuset av de många skillnaderna mellan nationer, inklusive men inte begränsat till befolkning, industrialiseringsnivå, nationella utsläppshistorik och anpassningsförmåga, har forskare gjort försök att fördela globala koldioxidbudgetar mellan länder med metoder som följer olika principer för rättvisa.[21] Att fördela nationella utsläppsbudgetar är jämförbart med att dela ansträngningarna för att minska de globala utsläppen, vilket understryks av vissa antaganden om klimatförändringarnas ansvar på statsnivå. Många forskare har genomfört kvantitativa analyser som fördelar utsläppsbudgetar,[3][22][23][24][25] som ofta samtidigt tar itu med skillnader i historiska växthusgasutsläpp mellan nationer.

En vägledande princip som används för att fördela globala utsläppsbudgetar till nationer är principen om " gemensamt men differentierat ansvar och respektive kapacitet" som ingår i FN:s ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC).[21] Denna princip definieras inte mer i detalj i UNFCCC men är allmänt uppfattad som att erkänna nationers olika kumulativa historiska bidrag till globala utsläpp såväl som deras olika utvecklingsstadier. Ur detta perspektiv är det de länder som har större utsläpp under en viss tidsperiod (till exempel sedan den förindustriella eran fram till idag) som är de mest ansvariga för att ta itu med överskottsutsläpp, liksom länder som är rikare. Deras nationella utsläppsbudgetar måste alltså vara mindre än de från länder som tidigare har förorenat mindre eller är fattigare. Begreppet nationellt historiskt ansvar för klimatförändringar har funnits i litteraturen sedan början av 1990-talet[26] och har varit en del av de viktigaste internationella avtalen om klimatförändringar (UNFCCC, Kyotoprotokollet och Parisavtalet ). Följaktligen har de länder med de högsta kumulativa historiska utsläppen det största ansvaret att vidta de kraftfullaste åtgärderna[27] och hjälpa utvecklingsländerna att minska sina utsläpp och anpassa sig till klimatförändringarna. Denna princip erkänns i internationella fördrag och har varit en del av utvecklingsländernas diplomatiska strategier, som hävdar att de behöver större utsläppsbudgetar[28] för att minska ojämlikhet och uppnå hållbar utveckling.

En annan vanlig princip om rättvisa för beräkning av nationella utsläppsbudgetar är den "jämlika" principen. Denna princip fastställer att individer ska ha lika rättigheter, och därför bör utsläppsbudgetar fördelas proportionellt efter statens befolkning.[21] Vissa forskare har därför resonerat om användningen av nationella utsläpp per capita i beräkningar av nationella utsläppsbudgetar.[22][23][24][29] Denna princip kan gynnas av nationer med större eller snabbt växande befolkning,[28] men väcker frågan om individer kan ha rätt att förorena.[30]

En tredje princip om rättvisa som har använts i nationella budgetberäkningar tar hänsyn till nationell suveränitet.[21] Principen om "suveränitet" lyfter fram nationernas lika rätt att förorena.[21] En metod för att beräkna nationella utsläppsbudgetar som använder denna princip fördelar dessa budgetar proportionellt efter utsläpp vid ett visst basår,[29] och har använts under internationella regimer som Kyotoprotokollet[31] och den tidiga fasen av Europeiska unionens system för handel med utsläppsrätter (EU ETS)[32] Denna princip föredras ofta av utvecklade länder, eftersom den tilldelar dem större utsläppsbudgetar.[28] Emellertid framhåller nyligen publicerade publikationer att denna metod inte kan räknas som en rättvis princip eftersom det "skapar 'kaskadeffekter' mot fattigare stater,[33] är det inte en 'rättvis standard'[34]".[35] Andra forskare har framhållit att "att behandla stater som ägare av utsläppsrätter har moraliskt problematiska konsekvenser".[30]

Källor

redigera
  1. ^ Figueres, Christiana; Schellnhuber, Hans Joachim; Whiteman, Gail; Rockström, Johan (29 juni 2017). ”Three years to safeguard our climate” (på engelska). Nature 546 (7660): sid. 593–595. doi:10.1038/546593a. ISSN 0028-0836. http://www.nature.com/articles/546593a. Läst 1 september 2022. 
  2. ^ [a b] ”Annex VII: Glossary”. Climate Change 2021: The Physical Science Basis. Contribution of Working Group I to the Sixth Assessment Report of the Intergovernmental Panel on Climate Change. Cambridge University Press. 2021. https://www.ipcc.ch/report/ar6/wg1/downloads/report/IPCC_AR6_WGI_AnnexVII.pdf 
  3. ^ [a b] Raupach, Michael R.; Davis, Steven J.; Peters, Glen P.. ”Sharing a quota on cumulative carbon emissions”. Nature Climate Change 4 (10): sid. 873–879. doi:10.1038/nclimate2384. http://www.escholarship.org/uc/item/1kv3p879. 
  4. ^ Clark (2018). Sea-level commitment as a gauge for climate policy. http://www.nature.com/articles/s41558-018-0226-6. 
  5. ^ ZERO IN ON the remaining carbon budget and decadal warming rates. The CONSTRAIN Project Annual Report 2019. University of Leeds. 2019. http://eprints.whiterose.ac.uk/154082/. 
  6. ^ [a b c d e f] ”Global Warming of 1.5 °C: an IPCC special report on the impacts of global warming of 1.5 °C above pre-industrial levels and related global greenhouse gas emission pathways, in the context of strengthening the global response to the threat of climate change, sustainable development, and efforts to eradicate poverty”. Mitigation pathways compatible with 1.5°C in the context of sustainable development. IPCC/WMO. 2018. sid. 93–174. http://www.ipcc.ch/report/sr15/ 
  7. ^ [a b c] Estimating and tracking the remaining carbon budget for stringent climate targets. 2019-07-18. sid. 335–342. http://www.nature.com/articles/s41586-019-1368-z. 
  8. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o] ”Global Carbon and other Biogeochemical Cycles and Feedbacks”. Climate Change 2021: The Physical Science Basis. Contribution of Working Group I to the Sixth Assessment Report of the Intergovernmental Panel on Climate Change. Cambridge University Press. 2021. https://www.ipcc.ch/report/ar6/wg1/downloads/report/IPCC_AR6_WGI_Chapter05.pdf 
  9. ^ [a b] Matthews, H. Damon; Tokarska, Katarzyna B.; Nicholls, Zebedee R. J.; Rogelj, Joeri; Canadell, Josep G.; Friedlingstein, Pierre; Frölicher, Thomas L.; Forster, Piers M.; et al. (2020). ”Opportunities and challenges in using remaining carbon budgets to guide climate policy” (på engelska). Nature Geoscience 13 (12): sid. 769–779. doi:10.1038/s41561-020-00663-3. ISSN 1752-0894. Bibcode: 2020NatGe..13..769M. http://www.nature.com/articles/s41561-020-00663-3. 
  10. ^ Zickfeld, K.; Arora, V. K.; Gillett, N. P. (March 2012). ”Is the climate response to CO emissions path dependent?”. Geophysical Research Letters 39 (5): sid. n/a. doi:10.1029/2011gl050205. Bibcode: 2012GeoRL..39.5703Z. 
  11. ^ [a b] Matthews, H. Damon; Gillett, Nathan P.; Stott, Peter A. (June 2009). ”The proportionality of global warming to cumulative carbon emissions”. Nature 459 (7248): sid. 829–832. doi:10.1038/nature08047. Bibcode: 2009Natur.459..829M. 
  12. ^ [a b] Nauels, Alex; Rosen, Debbie; Mauritsen, Thorsten; Maycock, Amanda; McKenna, Christine; Roegli, Joeri; Schleussner, Carl-Friedrich; Smith, Ela; et al. (2019). ZERO IN ON the remaining carbon budget and decadal warming rates. The CONSTRAIN Project Annual Report 2019. doi:10.5518/100/20. http://eprints.whiterose.ac.uk/154082/. 
  13. ^ Rogelj, Joeri; Schaeffer, Michiel; Friedlingstein, Pierre; Gillett, Nathan P.; van Vuuren, Detlef P.; Riahi, Keywan; Allen, Myles; Knutti, Reto (24 February 2016). ”Differences between carbon budget estimates unravelled”. Nature Climate Change 6 (3): sid. 245–252. doi:10.1038/nclimate2868. Bibcode: 2016NatCC...6..245R. 
  14. ^ Rogelj, Joeri; Forster, Piers M.; Kriegler, Elmar; Smith, Christopher J.; Séférian, Roland (17 July 2019). ”Estimating and tracking the remaining carbon budget for stringent climate targets”. Nature 571 (7765): sid. 335–342. doi:10.1038/s41586-019-1368-z. Bibcode: 2019Natur.571..335R. 
  15. ^ Jamieson, Naomi Oreskes,Michael Oppenheimer,Dale. ”Scientists Have Been Underestimating the Pace of Climate Change” (på engelska). Scientists Have Been Underestimating the Pace of Climate Change. https://blogs.scientificamerican.com/observations/scientists-have-been-underestimating-the-pace-of-climate-change/. 
  16. ^ Comyn-Platt, Edward (2018). ”Carbon budgets for 1.5 and 2 °C targets lowered by natural wetland and permafrost feedbacks”. Nature Geoscience 11 (8): sid. 568–573. doi:10.1038/s41561-018-0174-9. Bibcode: 2018NatGe..11..568C. http://centaur.reading.ac.uk/77371/3/NaturalCH4_Permafrost_EmissionBudgets_FinalEdit.pdf. 
  17. ^ Lenton, Timothy M.; Rockström, Johan; Gaffney, Owen; Rahmstorf, Stefan; Richardson, Katherine; Steffen, Will; Schellnhuber, Hans Joachim (2019-11-27). ”Climate tipping points — too risky to bet against” (på engelska). Nature 575 (7784): sid. 592–595. doi:10.1038/d41586-019-03595-0. Bibcode: 2019Natur.575..592L. 
  18. ^ MacDougall, Andrew H.; Frölicher, Thomas L.; Jones, Chris D.; Rogelj, Joeri; Matthews, H. Damon; Zickfeld, Kirsten; Arora, Vivek K.; Barrett, Noah J.; et al. (2020-06-15). ”Is there warming in the pipeline? A multi-model analysis of the Zero Emissions Commitment from CO₂” (på engelska). Biogeosciences 17 (11): sid. 2987–3016. doi:10.5194/bg-17-2987-2020. ISSN 1726-4189. Bibcode: 2020BGeo...17.2987M. https://bg.copernicus.org/articles/17/2987/2020/. 
  19. ^ Friedlingstein, P.; Andrew, R. M.; Rogelj, J.; Peters, G. P.; Canadell, J. G.; Knutti, R.; Luderer, G.; Raupach, M. R.; et al. (October 2014). ”Persistent growth of CO 2 emissions and implications for reaching climate targets”. Nature Geoscience 7 (10): sid. 709–715. doi:10.1038/ngeo2248. Bibcode: 2014NatGe...7..709F. 
  20. ^ Rogelj, Joeri (5 February 2019). ”Cumulative emissions of carbon - a path to halting climate change?”. YouTube. https://www.youtube.com/watch?v=8VblwOfEmEY. 
  21. ^ [a b c d e] Ringius, L.; Torvanger, A.; Underdal, A. (2002). ”Burden sharing and fairness principles in international climate policy”. International Environmental Agreements 2 (1): sid. 1–22. doi:10.1023/a:1015041613785. https://folk.uio.no/stvau1/Journal%20articles/Burdensharing.pdf. 
  22. ^ [a b] Baer, P.; Athanasiou, T.; Kartha, S. (2009). ”Greenhouse development rights: A proposal for a fair global climate treaty”. Ethics Place and Environment 12 (3): sid. 267–281. doi:10.1080/13668790903195495. 
  23. ^ [a b] Nabel, Julia E.M.S.; Rogelj, Joeri; Chen, Claudine M.. ”Decision support for international climate policy – The PRIMAP emission module”. Environmental Modelling & Software 26 (12): sid. 1419–1433. doi:10.1016/j.envsoft.2011.08.004. https://linkinghub.elsevier.com/retrieve/pii/S1364815211001873. 
  24. ^ [a b] Matthews, H. Damon. ”Quantifying historical carbon and climate debts among nations”. Nature Climate Change 6 (1): sid. 60–64. doi:10.1038/nclimate2774. 
  25. ^ Anderson, Kevin; Broderick, John F.; Stoddard, Isak. ”A factor of two: how the mitigation plans of 'climate progressive' nations fall far short of Paris-compliant pathways”. Climate Policy 20 (10): sid. 1290–1304. doi:10.1080/14693062.2020.1728209. 
  26. ^ Grübler, A.; Fujii, Y. (1991). ”Inter-generational and spatial equity issues of carbon accounts”. Energy 16 (11–12): sid. 1397–1416. doi:10.1016/0360-5442(91)90009-b. http://pure.iiasa.ac.at/id/eprint/3489/1/RR-92-06.pdf. 
  27. ^ Botzen, W. J. W.; Gowdy, J. M.; Bergh, J. C. J. M. Van Den. ”Cumulative CO2 emissions: shifting international responsibilities for climate debt”. Climate Policy 8 (6): sid. 569–576. doi:10.3763/cpol.2008.0539. 
  28. ^ [a b c] Pan, J (2003). ”Emissions rights and their transferability: equity concerns over climate change mitigation”. International Environmental Agreements 3 (1): sid. 1–16. doi:10.1023/A:1021366620577. 
  29. ^ [a b] Neumayer, Eric (2000). ”In defence of historical accountability for greenhouse gas emissions”. Ecological Economics 33 (2): sid. 185–192. doi:10.1016/s0921-8009(00)00135-x. http://eprints.lse.ac.uk/18906/1/__Libfile_repository_Content_Neumayer%2C%20E_In%20defense%20of%20historical%20accountability%20for%20greenhouse%20gas%20emissions_In%20defense%20of%20historical%20accountability%20for%20greenhouse%20gas%20emissions%20%28LSE%20RO%29.pdf. 
  30. ^ [a b] Caney, Simon. ”Justice and the distribution of greenhouse gas emissions1”. Journal of Global Ethics 5 (2): sid. 125–146. doi:10.1080/17449620903110300. http://www.tandfonline.com/doi/abs/10.1080/17449620903110300. 
  31. ^ UNFCCC (1998). "Kyoto Protocol to the United Nations Framework Convention on Climate Change".
  32. ^ European Commission (2010) 2010/384/: Commission Decision of 9 July 2010 on the Community-wide quantity of allowances to be issued under the EU Emission Trading Scheme for 2013 (notified under document C(2010) 4658). Official Journal of the European Union L 175 36-37
  33. ^ Kartha, Sivan; Athanasiou, Tom; Caney, Simon. ”Cascading biases against poorer countries”. Nature Climate Change 8 (5): sid. 348–349. doi:10.1038/s41558-018-0152-7. http://www.nature.com/articles/s41558-018-0152-7. 
  34. ^ Dooley, Kate; Holz, Christian; Kartha, Sivan. ”Ethical choices behind quantifications of fair contributions under the Paris Agreement”. Nature Climate Change 11 (4): sid. 300–305. doi:10.1038/s41558-021-01015-8. http://www.nature.com/articles/s41558-021-01015-8. 
  35. ^ Rajamani, Lavanya; Jeffery, Louise; Höhne, Niklas. ”National 'fair shares' in reducing greenhouse gas emissions within the principled framework of international environmental law”. Climate Policy 21 (8): sid. 983–1004. doi:10.1080/14693062.2021.1970504. https://www.tandfonline.com/doi/full/10.1080/14693062.2021.1970504. 
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Koldioxidbudget&oldid=51584349”