Svetlana Aleksijevitj: Skillnad mellan sidversioner

Aleksijevitj kallar sin svit dokumentärromaner för "Utopins röster – Historien om den röda människan". Den första boken i sviten är ''Kriget har inget kvinnligt ansikte'' där kvinnor berättar om sin tid i [[Röda armén]] under det [[Stora fosterländska kriget]] (andra världskriget). Boken var klar 1983 men anklagades för att vanhelga den heroiska sovjetiska kvinnan och gavs inte ut förrän [[Gorbatjov]] infört [[glasnost]] 1985. Samma år publicerades ''De sista vittnena'', om barns erfarenheter av kriget. Därefter skrev Aleksijevitj ''Zinkpojkarna'' (1989), i vilken soldater och soldatmödrar vittnar om [[Afghansk-sovjetiska kriget|Sovjetunionens krig i Afghanistan]]. Boken kritiserades skarpt av militärer och kommunister. Vid denna tid gick [[Sovjetunionens historia 1985–1991|Sovjetunionen mot sin upplösning]] och [[Vitryssland]] blev en självständig stat med namnet ''Belarus'', officiellt ''Respublika Belarus'', 1991. En rättegång mot Aleksijevitj och hennes bok ''Zinkpojkarna'' inleddes 1992 i [[Minsk]] men tack vare demokratiska krafter i landet lades åtalet ned. År 1993 kom ''Förförda av döden'' där Aleksijevitj samtalar med personer som i sin förtvivlan över att de sovjetiska idealen vittrat sönder försökt begå självmord. I den omtalade boken ''Bön för Tjernobyl'' (1996) har hon samlat röster om tiden efter [[Tjernobylolyckan|kärnkrafthaveriet i Tjernobyl]].<ref name="Biografi på Aleksijevitjs hemsida"/>