[go: nahoru, domu]

Svetlana Aleksijevitj

belarusisk författare
Version från den 10 september 2015 kl. 16.06 av Granatäpple (Diskussion | Bidrag) (puts)

Svetlana Aleksijevitj, född 31 maj 1948 i Stanislav (i dag Ivano-Frankivsk) i sovjetrepubliken Ukraina, är en vitrysk, ryskspråkig författare. Aleksijevitj har skrivit en serie dokumentärromaner om "Sovjetmänniskan". Till de mest kända böckerna hör Bön för Tjernobyl, Kriget har inget kvinnligt ansikte och Tiden second hand: slutet för den röda människan. Som en av den samtida ryska litteraturens främsta företrädare har hon ofta blivit omnämnd som kandidat till Nobelpriset i litteratur. [1]

Svetlana Aleksijevitj
Svetlana Aleksijevitj i Berlin 2011
Svetlana Aleksijevitj i Berlin 2011
Född31 maj 1948 (76 år)
Stanislav, Ukrainska SSR, Sovjetunionen Sovjetunionen
YrkeFörfattare
NationalitetBelarus Vitryska
SpråkRyska
GenrerVittnesmålsroman
Noterbara verkUtopins röster – Historien om den röda människan
HemortBerlin
Webbplatshttp://alexievich.info

Biografi och författarskap

Svetlana Aleksijevitj föddes i Ukrainska SSR tre år efter andra världskrigets slut. Hennes vitryske far och ukrainska mor var efter kriget lärare i en by i Vitryska SSR där Svetlana växte upp. Vid slutet av 1960-talet blev hon antagen till journalistlinjen vid universitet i Minsk. Efter studierna arbetade hon som journalist, lärare och tidningsredaktör osäker på vilken yrkesbana hon skulle välja.

Svetlana Aleksijevitj valde att bli författare efter att ha tagit del av den vitryske författaren Ales Adamovitj arbeten. Genom Adamovitj fann Aleksijevitj en arbetsmetod och ett förhållningssätt som stämde med hennes ambitioner att ge "vanliga" människor en röst i litteraturen. Ales Adamovitj kallade de kollektivromaner han var medförfattare till för "roman-oratorium", "vittnesmålsroman" och "episk kör". Utifrån dessa idéer har Aleksijevitj inför varje bok och varje ämne samtalat med hundratals personer och samlat röster och vittnesbörder om människan i Sovjetunionen.[2][3]

Aleksijevitj kallar sin svit dokumentärromaner för "Utopins röster – Historien om den röda människan". Den första boken i sviten är Kriget har inget kvinnligt ansikte där kvinnor berättar om sin tid i Röda armén under det Stora fosterländska kriget (andra världskriget). Boken var klar 1983 men anklagades för att vanhelga den heroiska sovjetiska kvinnan och gavs inte ut förrän Gorbatjov infört glasnost 1985. Samma år publicerades De sista vittnena, om barns erfarenheter av kriget. Därefter skrev Aleksijevitj Zinkpojkarna (1989), i vilken soldater och soldatmödrar vittnar om Sovjetunionens krig i Afghanistan. Boken kritiserades skarpt av militärer och kommunister. Vid denna tid gick Sovjetunionen mot sin upplösning och Vitryssland blev en självständig stat med namnet Belarus, officiellt Respublika Belarus, 1991. En rättegång mot Aleksijevitj och hennes bok Zinkpojkarna inleddes 1992 i Minsk men tack vare demokratiska krafter i landet lades åtalet ned. År 1993 kom Förförda av döden där Aleksijevitj samtalar med personer som i sin förtvivlan över att de sovjetiska idealen vittrat sönder försökt begå självmord. I den omtalade boken Bön för Tjernobyl (1996) har hon samlat röster om tiden efter kärnkrafthaveriet i Tjernobyl.[2]

Under slutet av 1990-talet blev Aleksijevitj utsatt för trakasserier och påtryckningar av Lukasjenkoregimen och år 2000 lämnade hon landet. Genom organisationen The International Cities of Refuge Network fick hon en fristad i några västeuropeiska städer. Aleksijevitj bodde först i Paris, mellan 2006 och 2008 i Göteborg och därefter i Berlin. Hon flyttade tillbaka till Minsk 2011.[3][4][5]

Den sista boken i sviten "Utopins röster", Tiden second hand: slutet för den röda människan om livet efter Sovjetunionens upplösning, gavs ut 2013. Aleksijevitj arbetar för närvarande (2013) på en dokumentärroman vars engelska titel är The Wonderful Deer of the Eternal Hunt. Boken handlar om människors kärlek till varandra.[2]

Svetlana Aleksijevitj tilldelades 1996 Tucholskypriset av Svenska PEN. Hon har även tilldelats priser i Tyskland, Ryssland, Italien, Frankrike, USA och Polen.[3] Hon fick 2011 Ryszard Kapuściński-priset för litterära reportage.

Bibliografi, böcker översatta till svenska

Referenser

Noter

Webbkällor

Externa länkar