färd

Definition från Wiktionary, den fria ordlistan.
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Svenska

[redigera]

Substantiv

[redigera]
Böjningar av färd  Singular Plural
utrum Obestämd Bestämd Obestämd Bestämd
Nominativ färd färden färder färderna
Genitiv färds färdens färders färdernas

färd

  1. handligen eller aktiviteten att fara, bege sig eller förflytta sig någonstans
    Synonymer: tripp, resa, tur
    Etymologi: Som avledning till verbet fara, av fornsvenska færþ, av fornnordiska ferð, av urgermanska *fardiz. Gemensamt ursprung med svenska fart, nederländska vaart, tyska Fahrt.
    Besläktade ord: avfärda, fara, färdas, samfärdsel, utfärda
    Sammansättningar: ambulansfärd, avfärd, ballongfärd, bilfärd, blåkullafärd, båtfärd, cykelfärd, ditfärd, fiskefärd, fjällfärd, flodfärd, flygfärd, forsfärd, framfärd, friarfärd, färdbeskrivning, färdbevis, färdbiljett, färddator, färdhandling, färdkamrat, färdknäpp, färdkost, färdled, färdledare, färdmedel, färdplan, färdriktning, färdskrivare, färdsträcka, färdsup, färdsätt, färdtjänst, färdväg, genomfärd, gondolfärd, hemfärd, himmelsfärd, hitfärd, hädanfärd, högfärd, ilfärd, infärd, irrfärd, jordafärd, julottefärd, jungfrufärd, kanotfärd, luftfärd, långfärd, månfärd, nedfärd, ofärd, pilgrimsfärd, pionjärfärd, polarfärd, provfärd, roddfärd, rymdfärd, sjöfärd, skidfärd, skridskofärd, skräckfärd, slädfärd, spaningsfärd, triumffärd, uppfärd, upptäcktsfärd, utfärd, vallfärd, vansinnesfärd, vikingafärd, välfärd, återfärd, ökenfärd, överfärd
    Fraser: dra sina färde, fara å färde/fara på färde, i färd, i färde, på färde, å färde
    Grammatik: Färd har även en stelnad dativform färde som återfinns i vissa uttryck.
  2. (ålderdomligt) följe, skara av människor som färdas tillsammans
    Sammansättningar: brudfärd, folkfärd, likfärd
Indragna rader ovanför strecket gäller en särskild definition. Eventuella rader närmast nedan kan gälla en eller flera av definitionerna ovan.
Se även: fara, fordon, färdas

Översättningar

[redigera]