Norge

	Sök efter mer information på; Wikipedias systerprojekt:
	Media på Commons?;
	Ordbok och definitioner på Wiktionary?;
	Nyheter på Wikinews?;
	Originalverk på Wikisource?;
	Böcker på Wikibooks?;
	Citat på Wikiquote?;
	Kurser på Wikiversity?;
	Dataobjekt på Wikidata?

Kongeriket Norge
Kongeriket Noreg
Kongeriket Norge; Kongeriket Noreg
Flagga	Statsvapen
	Valspråk: Alt for Norge (kung Haralds motto); Eidsvolleden 1814: Enige og tro til Dovre faller
	Nationalsång: Ja, vi elsker dette landet;
	läge
Huvudstad; (även största stad)	Oslo
Officiella språk	Norska (bokmål, nynorska)
Statsskick	Konstitutionell monarki
Nationalförsamling	Stortinget
Självständighet	från svensk-norska unionen
Yta
Demografi
BNP (PPP)	2006 års beräkning
Valuta	Norsk krone (NOK)
Tidszon	UTC + 1
	Topografi
Nationaldag	17 maj
Landskod	NO, NOR2
Toppdomän	.no
Landsnummer	47
	1Inkluderat Svalbard och Jan Mayen; 2Svalbard och Jan Mayen har tilldelats landskoderna SJ och SJM och Bouvetön har tilldelats BV och BVT.

För andra betydelser, se Norge (olika betydelser).

Norge, formellt Konungariket Norge, är en konstitutionell monarki i norra Europa, väster om Sverige på Skandinaviska halvön. Förutom Sverige gränsar landet till Ryssland och Finland. De närbelägna öarna Svalbard och Jan Mayen står under norskt självstyre och betraktas som en del av kungadömet, medan Bouvetön i Atlanten och Peter I:s ö i Stilla havet är underordnade Norge men inte räknas som en del av riket. Norge har även gjort anspråk på Dronning Maud Land i Antarktis.

Norge som landsnamn kan ha tillkommit precis som Sverige, det vill säga Svea rike, men i norskan har i:et fallit bort i det som annars skulle ha hetat Norige, det vill säga Norrike. På nynorska härleds landsnamnet Noreg till fornnordiska Norðrvegr, Norvegr, Noregr, "vägen mot norr" (jfr. engelskans "Norway").

Norge är även en av de nationer som grundade militäralliansen Nato 1949, ingår där fortfarande och deltar i vissa gemensamma militärövningar årligen under gemensam Natoflagga.

Historia

Huvudartikel: Norges historia

Tidig historia

Norge blev ett enat rike under 1000-talet och hade under storhetstiden på 1200-talet överhöghet över Färöarna, Shetlandsöarna, Orkneyöarna, Hebriderna, Man, Island och Grönland, det så kallade Norgesväldet. Enligt vissa historiker innebar Digerdöden år 1349 dock ett hårt slag och landet hamnade i skuggan av sina grannländer.^[2] Genom Kalmarunionen och gifte med det danska kungahuset kom Norge under danskt inflytande. Den ursprungliga norska högadeln gick starkt tillbaka och förlorade inflytande.^[3] Under åren med Danmark förlorade Norge på 1600-talet några av sina gamla territorier, landskapen Bohuslän(Båhuslen), Jämtland(Jemtland), Härjedalen(Herjedalen) och socknarna Idre(Idre) och Särna(Særna) till Sverige. Napoleonkrigen, med Danmark som förbundsförvant med Frankrike, betydde slutet för danskarnas tid i Norge. Vid fredskongressen i Kiel i 1814 tvangs Norge att gå med i en personalunion med Sverige, men utan öarna i Nord-Atlanten. Kraftiga nationella invändningar ledde emellertid till en norsk konstitution och valet av Kristian Fredrik till kung 17 maj 1814. Men den svenske kronprinsen, senare kungen Karl XIV Johan vägrade erkänna Norges självständighet och Sverige gick till anfall. Efter några veckors krig, blev ett fredsavtal mellan Sverige och Norge undertecknad i Moss den 14 augusti 1814. Norge gick i en personalunion med Sverige genom konventionen i Moss. Anmärkningsvärt var att Norge inte längre skulle vara en erövring tillhörande den svenska kungen, utan vara en jämbördig part i en personalunion. Norge behöll sin nya grundlag med de förändringar som unionen krävde, och nationalförsamlingen Stortinget valde den svenske kungen Karl XIII till kung även i Norge den 4 november (under namnet Karl II).

Unionsupplösning

Norge blev fullt självständigt 1905 genom att ensidigt förklara sin självständighet. Därigenom avskaffades den gemensamma kungamakten och utrikespolitiken, som i princip var det enda gemensamma politikområdet. Tidigare hade riksståthållarämbetet avskaffats, men kronprinsen eller hans son som uppnått myndig ålder kunde dock vid unionsupplösningen fortfarande vara vicekung av Norge. Dessutom fattades vissa beslut av kungen i Stockholm med närvarande norska statsråd.

På 1890-talet hade Norges olust med unionen ökat starkt. Att Sverige gång på gång nekat Norge till att ha en egen utrikespolitik och ett eget konsulatväsen bidrog till detta. Det senare hade rent praktiskt en stor betydelse för den betydande norska handelsflottan. Det hela kulminerade med att Stortinget år 1905 beslutade att Oscar II inte längre kunde räknas eller fungera som norsk konung eftersom han motiverade sitt nekande till regeringens avskedsansökan med att han inte kunde utse en ny regering, sedan regeringen avgått i protest. Regeringen avgick i protest när kungen inte ville stadfästa Stortingets beslut om ett norskt konsulatväsen. Många fruktade att krisen kunde sluta som år 1814, att Sverige igen skulle gå till krig mot Norge och som den starka parten diktera en bitter fred. Förhandlingar i Karlstad mellan de båda ländernas regeringar lyckades dock skapa ett fredligt slut på unionen. Den norska tronen erbjöds de svenska prinsarna, men alla tackade nej. Det blev istället Danmarks prins Carl som tackade ja, och valdes till kung - men endast till villkåret att det norska folket först ha fått säga sitt i en folkomrösting om monarki eller rebublik. 75% röstade för kungadömet och prins Carl kröntes i Nidarosdomen som Haakon VII av Norge. Hans son Alexander, som han hade med sin drottning Maud, upphöjdes till kronprins och fick namnet Olav (Olav V av Norge).

Andra världskriget

9 april 1940 började Tyskland sitt anfall mot Norge. Sänkningen av den tyska kryssaren Blücher i Oslofjorden gav kungafamiljen och regeringen tid att fly Oslo. Städerna Molde, Elverum, Kristiansand, Steinkjer, Voss och Namsos skadades svårt i tyska bombanfall. Narvik, utskeppningshamnen för malm från svenska Malmberget, Kiruna, blev skådeplats för den första segern för den brittiska flottan mot tyskarna. Den svenska malmen från Narvik var mycket viktig för tyskarnas vidare krigföring. Det tog 62 dagar för tyskarna att erövra Norge. Därefter upprättade de en marionettregering med Vidkun Quisling som regeringschef. Kungen och den lagliga regeringen lyckades fly till Storbritannien. Då Tyskland kapitulerade 1945 befann sig 350 000 tyska soldater i Norge. Stupade norrmän under de fem åren beräknas till drygt 10 000. Av dessa var 700 judar. 9 000 norrmän hade suttit i tyska koncentrationsläger. Finnmark var den del av Norge som drabbats hårdast. De flyende tyska soldaterna brände byarna och förstörde 1944 och 1945 nästan all infrastruktur under sitt försök att fördröja Röda armén. Civilbefolkningen på nära 60 000 tvångsförflyttades söderut.

Efterkrigstiden

De trettio åren efter kriget präglades av en kraftig ekonomisk tillväxt. Erfarenheterna från andra världskriget medverkade starkt till att Norge valde sida i kalla kriget och var med att grunda Nato. Landet har i två folkomröstningar sagt nej till medlemskap i EU.

I slutet av 1960-talet hittades olja i Nordsjön och inkomsterna därifrån har betytt mycket. Landet var 2004 världens tredje största oljeexportör efter Saudiarabien och Ryssland^[4].

Norge toppade år 2006, för femte året i rad, FN:s "Human Development Index" och har en av världens högsta inkomstnivå per capita.

Ekonomi

Den ekonomiska tillväxten i Norge har varit mycket hög sedan 1970-talet. Med en icke köpkraftsordnad BNP/capita på drygt 83000 US-dollar (2008) är landet ett av världens allra rikaste [1]. Som jämförelse var Förenta Staterna BNP/capita knappt 47 000 US-dollar år 2008. [2] Den mycket höga levnadsstandarden är också vad gäller fördelning fattiga/rika bland världens jämnaste. Detta avspeglas sig i FN:s Human Development Index. I september 2010 var arbetslösheten 2,8 procent ^[5] vilket är lågt jämfört med de flesta OECD-länder. Norge har Europas lägsta arbetslöshet. Medelnettoinkomsten per invånare var i juni år 2010, 44 500 norska kronor (54 200 svenska kronor) i månaden.^[6] ^[7]

Välståndet grundar sig i att landet är välförsett med naturtillgångar som skog, vattenkraft, olja, naturgas och fisk. I synnerhet har olje- och gastillgångarna bidragit starkt till den höga ekonomiska tillväxten. Enligt vissa kritiker har man blivit för beroende av oljeintäkterna och att övriga områden i näringslivet har avstannat.^{[källa behövs]} Allt tyder dock på att Norge kommer tillhöra världens allra rikaste länder under överskådlig framtid.^{[källa behövs]} Överskottet av oljeintäkterna investeras i Statens Pensjonsfond-Utland, den så kallade oljefonden. Fonden investerar i utländska aktier och åtaganden. I augusti 2009 var värdet nära 2 400 miljarder norska kronor (runt 3000 miljarder svenska kronor). Ett meningsutbyte pågår om hur stor del av avkastningen som varje år skall gå till att täcka statens utgifter. Hittills har såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar varit återhållsamma. Ett anfört skäl för återhållsamhet är risken för inflation ifall staten skjuter till allt för mycket pengar.

Geografi, klimat och miljö

Huvudartiklar: Norges geografi och Norges klimat

Norge utgör den västra delen av Skandinavien i Nordeuropa. Den kuperade kustlinjen tillsammans med stora fjordar och tusentals öar sträcker ut sig över 2 500 km. Norge delar en 2 542 km lång landgräns med Sverige, Finland och Ryssland åt öster. I väster och söder gränsar Norge till Norska havet, Nordsjön och Skagerrak. I norr har man Barents hav (se även Norges ytterpunkter).

Med sina 385,252 km² (inkluderat Svalbard och Jan Mayen) är Norge något större än Tyskland men skillnaden är att Norge härskas huvudsakligen av berg och höglänt terräng med förhistoriska glaciärer och varierad topografi. Det mest iögonfallande är fjordarna; djupa havsvikar omgivna av branta sidor och med en grundare tröskel i mynningen. Den längsta är Sognefjorden.

Typiskt landskap i Västnorge med byn Geiranger.

Marken består till största delen av granit och gnejs men skiffer, sandsten och kalksten är också vanligt. På grund av Golfströmmens rådande rörelse från väster har Norge ett varmare klimat och mer nederbörd än andra länder på samma nordliga breddgrad, särskillt längst kusten. Fastlandet har fyra distinkta årstider med kallare vintrar och mindre nederbörd inåt land. Den nordligaste delen har ett subarktiskt klimat medan Svalbard har ett arktiskt tundraklimat.

Norges högsta berg är Galdhøpiggen, omkring 2 469 meter. Ibland anges Glittertind som högre med en höjd på 2 472 meter, men då är istäcket inräknat, vilket ju i tjocklek är föränderlig (själva berget når 2 452 meter).

På grund av Norges höga latitud finns det många varierande säsonger av dagsljus. Från slutet av maj till slutet av juli går solen aldrig riktigt ned i delar av landet norr om polcirkeln, och resten av landet har upp till 20 timmars dagsljus om dagen. Omvänt från slutet av november till slutet av januari går solen aldrig upp över horisonten i norr och solen är bara uppe en kortare stund i resten av landet. Genom hela landet finns dramatiskt vacker natur och vackra landskap. Södra Norges västra kust och nordnorges kust anses vara bland de finaste kuststräckorna i världen.

Religion

Omkring 85 % av befolkningen tillhör Norska kyrkan, den evangelisk-lutherska statskyrkan. Det finns också andra kristna trossamfund som tillsammans omfattar cirka 5 procent av befolkningen. Dit hör bland annat den romersk-katolska kyrkan och pingströrelsen (med över 45 000 medlemmar vardera), Den evangelisk lutherske frikirken, Metodistkyrkan, baptister, sjundedagsadventister och Frälsningsarmén. Bland de icke-kristna religionerna är islam störst med cirka 2 procent av befolkningen (eller 75 761 medlemmar). Övriga religioner omfattar totalt knappt en procent av befolkningen. Runt fem procent av invånarna tillhör inget statsbidragsberättigat trossamfund eller livssynsorganisation.^[8]

Norge omdanades 1536/1537. 1569 bestämdes att endast protestanter fick vistas i landet. Fram till 1845 fick norrmän inte gå ur statskyrkan, då Dissenterloven infördes. Denna lag avskaffades 1969 då religionsfrihet infördes i landet. 1891 fick icke-kristna rätt att organisera sig.

Statsskick och politik

Huvudartiklar: Norges politik och Monarki i Norge

.

Norge är en konstitutionell monarki med en demokratiskt och parlamentariskt utsedd regering. Statschefens uppgifter inom det politiska systemet är främst ceremoniella. Den norska grundlagen från 1814 ger statschefen rätten att självständigt utnämna sin regering men sedan 1884, då parlamentarism infördes, har det blivit så att statsministern måste ha stöd i Stortinget. Formellt sett kan statschefen utnämna vem han vill som statsråd i regeringen, men i praktiken utnämns statsråd efter förslag från statsministern.

Det norska parlamentet, Stortinget, består av 169 ledamöter från år 2005, valda från 19 regioner, fylken. Valsystemet är proportionellt med val vart fjärde år. Stortinget består av två kamrar - Odelstinget och Lagtinget - med något olika uppgifter. Medan Odelstinget väcker åtal i riksrätt och behandlar lagförslag i en första läsning, utgör Lagtinget riksrättens domarnämnd och bekräftar Odelstingets lagförslag i en andra läsning. Detta är nu dock upphävt men träder ikraft 2009, då Stortinget i fortsättningen kommer att fungera som en kammare.

Politiken i landet har under efterkrigstiden härskats av Arbeiderpartiet. 1972 och 1994 röstade landet emot att gå med i EU. Norge avskaffade dödsstraffet(i fredstid) 1902. Norge har 86 ambassader utomlands, 60 länder har ambassad i Norge.

Norges säkerhetspolitik

4 April 1949 var Norge med och bildade NATO. Anledningen var att man valde mellan att vara neutral och lita till Sveriges rustningskapacitet, eller ingå förbund med Storbritannien och Förenta Staterna - eftersom Norges industriella grund var mycket liten valde man valmöjligheten till förbund. Norge har idag ca 23 000 man i sina väpnade styrkor. Norge ingår i ett flertal internationella fredsuppdrag, vanligtvis efter FN:s anvisningar. Landet som har ringa förmåga att på egen hand försvara sig mot ett väpnat angrepp, förordar ofta kollektiv säkerhet.

Demografi

Norge har 4 737 171 invånare (1.1.2008), varav ungefär en halv miljon bor i Oslos kommun. Omkring Oslo och det som definieras som Østlandsområdet bor ungefär 1,5 miljon människor. Den största delen av Skandinaviens samisktalande befolkning bor i Norge. Folkmängden ökade med 1,2 % 2007, den högsta tillväxten sedan 1946. Av invånarna är 50,5 % kvinnor och 49,5 % män. Uppdelat i åldrarna (2004): 0–14 år 19,8 %, 15–64 år 65,4 % och 65 år och äldre, 14,8 %.

När det gäller etniskt ursprung är den största delen av befolkningen nordisk eller nordgermansk medan en mindre del i norra delen av landet är samisk eller finsk. Under de senaste åren har invandringen utgjort mer än hälften av befolkningstillväxten och en ökande andel av befolkningen är invandrare, 7,3 % per 1 januari 2003 och ca 10% i januari 2008^[9]. De största invandrargrupperna var januari 2008 från Polen (32.100), Pakistan (29.100), Sverige (26.200) och Irak (22.900).^[9] Pakistanierna och Irakierna är mycket nytillkomna, de utgör grupper som den norska staten försöker integrera.

Språk

Norska är officiellt språk i Norge. Språket består av de två varianterna bokmål och nynorsk där flertalet av befolkningen skriver på bokmål. Ungefär 95% av Norges befolkning talar norska som modersmål. Genom Norge råder stora skillnader i mål, även mycket lokala sådana. De olika målen uppmuntras och har också en stark ställning i det offentliga livet. I Norge finns det också sex officiella minoritetsspråk: sydsamiska, lulesamiska, nordsamiska, kvänska, romanes (i Sverige kallat romani) och romani (i Sverige kallat svensk romani).

Kultur

Norge har en lång och stark folkmusik-tradition. Musikaliska förelöpare som Ole Bull och Ludvig Mathias Lindeman jämte klassiska tonsättare som Edvard Grieg och Johan Svendsen har besjälats av denna tradition. Mer moderna musiker A-ha och Röyksopp är även i andra hand arvtagare. Se även : Lista över norskspråkiga författare för norska författare. Den skriftliga traditionen är dock gammal, med Konungs skuggsjá, Knut Hamsuns verk, Petter Dass ,Bjørnstjerne Bjørnson och Henrik Ibsen som exempel. Landet har väldigt många mindre litteraturpriser. Isländska Heimskringla, från 1100-talet beskriver Norge.

Norges mest kända målare är tveklöst Edvard Munch, men även Adolph Tidemand, Hans Gude och J.C. Dahl är internationellt kända. Några kända skulptörer är Gustav Vigeland, Arnold Haukeland och Nils Aas.

Norsk sport är präglat av landets europeiska arv, där fotbollen spelar en stor roll. Landets läge har gjort att man har många framstående utövare av vintersport, som Sonja Henie, Grete Waitz, Bjørn Dæhlie, Petter Northug och Kjetil André Aamodt för att nämna några.

Administrativ indelning

Huvudartikel: Norges fylken

Norge är indelat i 19 fylken:

Nationalsymboler

Norge har två nationalblomster, ljung och fjällbrud.

Världsarv

I Norge belägna platser upptagna på Unescos världsarvslista.

Kända norrmän

Niels Henrik Abel – matematiker
Roald Amundsen – först till sydpolen
Elisabeth Andreassen ("Bettan") – sångerska
Tone Bekkestad – meteorolog TV4
Marit Bjørgen - skidåkerska
Ole Einar Bjørndalen - skidskytt
Kjell Magne Bondevik - politiker
Ane Brun - Musiker
Gro Harlem Brundtland – politiker
Ole Bull – fiolspelare, tonsättare
John Carew - fotbollsspelare
Magnus Carlsen - schackspelare
Bjørn Dæhlie - skidåkare, tidernas mest framgångsrika vinterolympier
Leif Eriksson – Viking som upptäckte Amerika runt år 1000
Kristian Eivind Espedal(Gaahl) - sångare/underhållare
Jon Fosse – författare
Karin Fossum - författare
Tryggve Gran – skidtränare och flygare, till sydpolen med Robert Falcon Scott
Edvard Grieg – tonsättare
Carl I. Hagen – politiker
Knut Hamsun – författare
Morten Harket – sångare och tonsättare i popgruppen A-ha
Anita Hegerland - sångerska
Sonja Henie – konståkningsstjärna och skådespelerska i Hollywood
Thor Heyerdahl – arkeolog och historiker, drivkraften bakom Kon-Tiki-företaget
Henrik Ibsen – författare
Åse Kleveland – sångerska och politiker
Johann Olav Koss - skridskoåkare
Sissel Kyrkjebø – sångerska
Sophus Lie -- matematiker
Trygve Lie – första generalsekreterare för Förenta nationerna
Edvard Munch – konstnär
Lise Myhre – serietecknare, grundare till seriefiguren Nemi
Wenche Myhre – sångerska
Fridtjof Nansen – upptäcktsresande, forskare, diplomat
Odd Nerdrum - konstnär
Harald V - konung
Sverre Anker Ousdal – skådespelare
Alf Pröysen - visdiktare och författare, bland annat "Teskedsgumman" och "Mössens julafton".
Vidkun Quisling – nationalsocialist och dömd till döden för landsförräderi efter andra världskriget
John Arne Riise - fotbollsspelare
Alexander Rybak - musiker
Aud Schønemann – skådespelerska, mest känd från TV som Marve Fleksnes' mor
Jon Skolmen – komiker, skådespelare, mest känd från "Sällskapsresan"-filmerna
Petter Solberg - rallyförare
Ole Gunnar Solskjær - fotbollsspelare
Jens Stoltenberg - politiker
Jahn Teigen – musiker
Andreas Thorkildsen- spjutkastare
Peder Tordenskjold – sjömilitär under Stora nordiska kriget
Liv Ullmann – skådespelerska
Sigrid Undset – författarinna
Varg Vikernes - musiker, har ett enmansband - Burzum
Rolv Wesenlund – komiker och skådespelare, mest känd från TV som Marve Fleksnes
Ivar Aasen - språkman, nynorskans upphovsman

Internationella rankningar

Organisation	Undersökning	Rankning
Heritage Foundation/The Wall Street Journal	Index of Economic Freedom 2009	28 av 179
Reportrar utan gränser	Pressfrihetsindex 2008	1 av 173
Transparency International	Korruptionsindex 2008	14 av 180
United Nations Development Programme	Human Development Index 2009	1 av 179

Se även

Källor

^ ”Preliminär befolkningsstatistik 2008”. SCB. 1 oktober 2008. http://www.ssb.no/. Läst 15 december 2008.
^ Store norske leksikon, snl.no, Norge – 1130–1537: NORSK HØY- OG SENMIDDELALDER, läst 2009-05-20
^ "Den norske adel gikk sterkt tilbake i antall og ble sterkt inngiftet i svensk og dansk adel. Dermed ble også evnen og viljen til nasjonal selvhevdelse svekket.", Store norske leksikon, snl.no, Norge – 1130–1537: NORSK HØY- OG SENMIDDELALDER, läst 2009-05-20
^ http://www.eia.doe.gov/emeu/cabs/topworldtables1_2.html
^ http://www.nav.no/Om+NAV/Tall+og+analyse/Arbeidsmarked/252966.cms
^ http://hd.se/mer/2008/11/12/saa-mycket-mer-tjaenar-man-i-norge/
^ http://www.xn--smslntopplista-oib.se/blog/hitta-jobb/vanliga-yrken-loner-i-norge
^ SSB: Tro og livssynssamfunn utenfor Den norske kirke, 2006
^ [a b] Polakker den største innvandrergruppen, SSB

Yttre länkar

[1] ”Preliminär befolkningsstatistik 2008”. SCB. 1 oktober 2008. http://www.ssb.no/. Läst 15 december 2008.

[2] Store norske leksikon, snl.no, Norge – 1130–1537: NORSK HØY- OG SENMIDDELALDER, läst 2009-05-20

[3] "Den norske adel gikk sterkt tilbake i antall og ble sterkt inngiftet i svensk og dansk adel. Dermed ble også evnen og viljen til nasjonal selvhevdelse svekket.", Store norske leksikon, snl.no, Norge – 1130–1537: NORSK HØY- OG SENMIDDELALDER, läst 2009-05-20

[4] ttp://www.eia.doe.gov/emeu/cabs/topworldtables1_2.html

[5] ttp://www.nav.no/Om+NAV/Tall+og+analyse/Arbeidsmarked/252966.cms

[6] ttp://hd.se/mer/2008/11/12/saa-mycket-mer-tjaenar-man-i-norge/

[7] ttp://www.xn--smslntopplista-oib.se/blog/hitta-jobb/vanliga-yrken-loner-i-norge

[8] SSB: Tro og livssynssamfunn utenfor Den norske kirke, 2006

[q-9] [a b] Polakker den største innvandrergruppen, SSB

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]

[9]